En midsommarvandring

21.11.2018 kl. 07:24

Jag är inte en träningsglad person. Om jag tvingar mig själv kan jag ändå komma upp till riktigt fina fysiska prestationer, det kan vara att till exempel gå regelbundet på gym eller att simma huvudlösa mängder längder i en simhall. Faktum kvarstår att jag ändå väldigt sällan tvingar mig till dylika satsningar.

Döm då om min förvåning när jag en morgon i juni, morgonen till midsommarafton i år, hittar mig själv i en liten reception i en avlägsen by någonstans i de kanadensiska klippiga bergen. Där, i receptionen, ska jag skriva på ett papper att jag är på väg att hika längre upp i bergen och in i typ ingenmansland i fyra-fem timmar, och att jag inte själv kommer att vara ansvarig för alla skador, eller den möjliga död, som hikingen kan innebära. Pappret är underskrivet, då återstår det bara att svara “ja” på samma frågor. Högt och klart och till en kamera. Har jag förstått vad det här kan innebära? Ja. Frånsäger jag mig all min rätt att stämma eller på annat sätt skylla på initiativtagaren till denna, för mig huvudlösa, färd? Ja (eftersom Jag antar det eller Får en fundera på saken? inte duger).

 

Så vad är moroten, kan man fråga. Och det bör man fråga, eftersom svaret är så otroligt fint.

Svaret är nämligen Skoki Lodge. En stugby mitt ute i ingenstans, dit man inte kan komma på något annat sätt än genom att terrängskida eller vandra in med snöskor på vintern, eller genom att vandra in (förhoppningsvis utan snöskor) på sommaren. Det är ändå inte bara en vanlig, vilken-som-helst stugby. Det är en stugby som bjuder på logi med sängar i privata rum eller privata små stugor. Enkla, visst, men fullt ekiperade med lakan, handdukar och tvättfat. Elektricitet eller flytande vatten finns inte, så toalettbesöken görs på utedass, men propan används för att värma upp mat och vatten i de gemensamma utrymmena. Och maten sen.

Skoki Lodge har anställt kockar som på heltid tar hand om den absolut delikata maten: Frukost, mellanmål och smörgåsar att packa med för dagsvandringar i området, varm lunch och högklassig middag. Maten och login ingår i priset, medan vinet (ja, de har ett exklusivt utbud sådant) och övriga matdrycker samlas på en nota en betalar i slutet av vistelsen där. Måltiderna intas i den allmänna matsalen där alla 22 som samtidigt ryms i inkvarteringen äter tillsammans. Hela verksamheten rullar med hjälp av en personal som väljer att ta anställning därför hela säsongen och bo i de här enkla, men så otroligt inspirerande, förhållandena i några månader. Känslan av samhörighet mellan de anställda å ena sidan, och mellan oss alla som bor där å andra sidan, var något av det finaste med hela upplevelsen. Alla är svettiga, ingen har duschat på flera dagar, ingen har elektricitet eller wifi, alla använder utedass, och väldigt få kände varandra från innan…. det är något väldigt charmigt och intimt över det.

Men, före jag blir allt för nostalgisk och överdrivet skönmålande ska vi ta oss tillbaka till den där receptionen där vi står och svarar ja på dramatiska frågor. Meningen med det var alltså att få kartan, och instruktionerna, över hur vi ska hitta fram till denna stugby. En bit därifrån lämnade vi också bilarna, och sedan körde en anställd chaufför oss in cirka 10 kilometer in i skogen längs en svåråtkomlig och lerig väg. Där dumpade han oss och sa lycka till. Det var skytteltrafik, så alla vi 22 som skulle vandra in samma dag startade i olika omgångar i princip. Vi behövde inte vandra tillsammans, men såklart stötte man på varandra under några tillfällen under vandringen.

Precis innan vi började vandra gjorde vi den sista förberedelsen för vandringen: Fäst björnsprayet på bandet från ryggsäcken man spänner över bröstet. Detta för att sprayet ska vara så nära till hands som möjligt ifall man blir attackerad. Nu trodde jag att björnspray är samma som myggspray, något man sprutar på sig själv som innehåller en lukt som håller myggor på avstånd, men det visade sig att det inte är så, utan det är ett pepparspray gånger 100. Behållaren ser ut som en liten brandsläckare, och har ett enormt tryck när man använder det. Chansen att bli attackerad av en björn är ändå väldigt väldigt liten. I affären sa de att väldigt få nånsin har blivit attackerade av björnar och ännu färre har någonsin använt björnsprayet, men att det ändå är bra att ha som en sista utväg ifall man mot alla odds råkar vara på fel ställe i fel stund. Fel ställe är egentligen bara om man råkar hamna mellan en mamma och hennes barn, annars är björnarna rädda och icke-fientliga.

I samma skjuts som jag och min pojkvän (allt var hans idé, för övrigt) åkte ett kompisgäng på fem kanadensiska hemmafruar, som under ett långt veckoslut beslöt sig för att tillsammans vandra in och leva i total frihet från familjen för första gången på länge. Ni kan tänka er att det faktum att vi vandrade nära dem gjorde att vi inte behövde oroa oss för björnar en enda sekund, ett effektivare skydd för björnar får man söka efter med ljus och lykta.

Där vi blev avlämnade började vi vandra. Det hela börjar med en riktigt skarp uppförsbacke i cirka 100-200 meter, i princip rakt upp, och efter det var jag beredd att lägga mig ner på marken och gråta och säga nää-ä jag vill inte det här! Men som tur fortsatte vi, och det blev nästan aldrig värre eller tyngre än så. Vandringen gick inte längs med stora vandringsled, men nog små stigar, så helt omöjligt var det inte. Två stora bergspass gick vi ändå över, och den senare av dem kallas passande nog för Deception Pass. Det betyder att passet ser vackert och ganska lättöverstigligt ut på distans, men när man börjar ta sig upp så visar det sig ändå att det i princip är en vägg man försöker ta sig upp för. Man känner sig lättlurad helt enkelt. Förförd och förstörd. Men allting har ett slut, och när vi väl var uppe såg vi den absolut finaste utsikten vi någonsin sett. Därifrån var det lite på en timme kvar fram till stugbyn.

Vandringen avklarade vi till största del i ösregn. Naturen vi vandrade i var magisk med dimma över sjöarna och bergstoppar som rymde in i vaddiga moln. På vägen hem var det solsken och utsikten var totalt annorlunda. Inte vackrare, bättre eller sämre, utan bara ett landskap som såg helt annorlunda ut än i regnet. Väl framme i stugbyn, efter fem timmars vandring i ösregn, väntade installering i rummet och varm soppa och uppskurda charkuterier och ostar. Sedan en tung tupplur och därefter den fantastiska middagen.

Under min vistelse på Skoki Lodge hade jag också världens läsupplevelse: På stugbyns lilla bibliotekshylla fanns den helt nyutgivna The Perfect Nanny av Leila Slimani, som fått mycket uppmärksamhet också här i Finland under hösten. Efter att jag hade läst boken och druckit ett par glas vin hade jag en cirka 10-minuters monolog om romanen för tidigare nämnda hemmafruar som storögt lyssnade och tackade mig för den mest djupgående analysen av en bok de någonsin hört. Det var väldigt snällt sagt och efter att jag också berättat att det är midsommar i Finland, och vad firandet av högtiden innebär, slängde vi av oss allt utom underkläderna och slängde oss i ett litet vattenpass utanför stugbyn. Stugans ägare uppskattade vattnet till mellan 1-3 grader, det kommer direkt från en glaciär inte jättelångt från stugbyns placering. Det här är det kallaste jag någonsin gjort, men hohho det var skönt.

Den dagen vi spenderade på området gjorde vi en annan fem-timmar hike till en sjö, Merlin Lake. Personalen i stugbyn, som gav tips om vart det lönar sig att vandra, kanske var lite milda när de marknadsförde sjön som ett attraktivt mål och de glömde kanske nämna att på vägen dit är det några stup man ska gå längs och på ett annat ställe måste man ta sig upp på en klippa med hjälp av både armar och ben. Men, som sagt, ibland om jag tvingar mig går det och det gjorde det också den här gången. Upp på klippan kom vi och såg en helt fantastisk och så öde utsikt. På ett sätt är det så magiskt att tänka på hur få som sett samma sak som vi, på ett sätt är det sorgligt. Sorgligt att det finns så många otroligt vackra ställen i världen som inte alla kommer ha möjlighet att se. Vägen ner från sjön gick bakom klippan nerför en brant som var full av en skog som krossats i en ravin under vintern. Att ta sig genom den delen av skogen var också en historia i sig men ändå en kraftig påminnelse om naturens kraft. Nästa dag var det dags att vandra tillbaka till bilen, i strålande solsken den här gången. När vi kom tillbaka till bilen kände jag riktigt att på något sätt är jag inte helt samma person som för några dagar sedan lämnade bilen för att gå in i allt okänt. Det är en fin känsla, när man riktigt känner att något har gjort ett så stort intryck på en att något har skiftat i medvetandet.


Men visst, det här är antagligen en klockren definition av glamping. När vi hikade i ösregnet den där första dagen mötte vi några andra äventyrare som skulle slå upp tälten på en äng och de samt deras packning var redan dyngsura. Så mycket har mitt bekväma medvetande inte skiftat ännu att jag skulle utsätta mig för det, men sedan det här har jag genomfört många en dagsvandringar i Kanada och USA och tror helhjärtat på att jag kommer att fortsätta också nästa sommar.

Och ett litet kungligt PS: William och Kate har också bott på Skoki Lodge. De var där på en semester, alltså inte i jobbet. Rykten säger ändå att de flög in med helikopter, precis som en lite fräschare toalett. Personalen på Skoki vägrar dock berätta hur paret tog sig dit och därifrån, men deras porträtt då de poserar i fritidsklädsel på trappen till stugan finns signerad där. Ganska coolt ändå. 

Bilderna här är av varierande kvalité. Ibland var jag tvungen att bara överleva så mina konstnärliga instinkter försvann då andra tog över. Jag tog också de flesta bilder bara med telefonen. Men före bilden också en liten inspirationslåt. Ska det vara ruralt så ska det.

 

 

Vandringen in:

20180622_085056Här började vi med incheckningen. Berget ser föga inbjudande ut. 

 

20180622_103930 20180622_113318 20180622_114429 20180622_124700På väg upp för Deception Pass. 

 

20180622_133052 Nästan framme! 

 

Nästa dag:

 

20180623_100353 20180623_104050 Längs med den här bergsväggen vandrade vi nog ett par kilometer. Om man tittar noga kan man se hela stigen tills den försvinner bakom krönet.  

 

20180623_105902Helt fantastisk utsikt. 

 

20180623_112710Framme vid Merlin Lake.  

 

20180623_123438Tillbaka genom den skadade skogen.  

 

20180624_085329 Tillbaka vid Skoki Lodge.  

 

20180623_205111 Många djur såg vi, också den här hjorten som kom och hälsade på. 

 

20180624_085443Huvudbyggnaden, i vilken vi hade ett rum i övre våningen. Jag har inte fotat något inifrån tyvärr, kom jag på.  

 

20180624_085504Liten del av stugbyn. 

 

På väg hemåt:

 

20180624_101218 20180624_102728 20180624_105710 IMG_6548 IMG_6556 rt57På vägen hem byggde jag också en liten snögubbe, midsommaren till ära. En vänlig amerikansk kvinna hade en morot som mellanmål men tyckte absolut att snögubben borde få den som näsa istället. Min snögubbe blev definitivt veckoslutets mest fotade hjälte. 

rt59 

Bonus: Jag under vatten och jag desperat på väg bort från vattnet.

IMG_1888 IMG_1889
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:

Jag heter Sofie. Den här bloggen handlar om hur mitt liv ser ut som en 30-nånting. Jag är väldigt känslig och funderar mycket på livet. Det är min största svaghet och min absoluta styrka. Jag har alltid älskat att skriva och jag har alltid älskat musik. Studerar nordiska språk och nordisk litteratur. Ibland är jag riktigt ledsen, men ibland är jag också jätte jätte glad. Jag brukar skriva om båda.

 

Senaste kommentarer

11.10, 20:24Hälsningar från Kanada av Marina ( mia)
11.10, 07:36Hälsningar från Kanada av Etta
11.10, 07:35Hälsningar från Kanada av Etta