En midsommarvandring

Jag är inte en träningsglad person. Om jag tvingar mig själv kan jag ändå komma upp till riktigt fina fysiska prestationer, det kan vara att till exempel gå regelbundet på gym eller att simma huvudlösa mängder längder i en simhall. Faktum kvarstår att jag ändå väldigt sällan tvingar mig till dylika satsningar.

Döm då om min förvåning när jag en morgon i juni, morgonen till midsommarafton i år, hittar mig själv i en liten reception i en avlägsen by någonstans i de kanadensiska klippiga bergen. Där, i receptionen, ska jag skriva på ett papper att jag är på väg att hika längre upp i bergen och in i typ ingenmansland i fyra-fem timmar, och att jag inte själv kommer att vara ansvarig för alla skador, eller den möjliga död, som hikingen kan innebära. Pappret är underskrivet, då återstår det bara att svara “ja” på samma frågor. Högt och klart och till en kamera. Har jag förstått vad det här kan innebära? Ja. Frånsäger jag mig all min rätt att stämma eller på annat sätt skylla på initiativtagaren till denna, för mig huvudlösa, färd? Ja (eftersom Jag antar det eller Får en fundera på saken? inte duger).

 

Så vad är moroten, kan man fråga. Och det bör man fråga, eftersom svaret är så otroligt fint.

Svaret är nämligen Skoki Lodge. En stugby mitt ute i ingenstans, dit man inte kan komma på något annat sätt än genom att terrängskida eller vandra in med snöskor på vintern, eller genom att vandra in (förhoppningsvis utan snöskor) på sommaren. Det är ändå inte bara en vanlig, vilken-som-helst stugby. Det är en stugby som bjuder på logi med sängar i privata rum eller privata små stugor. Enkla, visst, men fullt ekiperade med lakan, handdukar och tvättfat. Elektricitet eller flytande vatten finns inte, så toalettbesöken görs på utedass, men propan används för att värma upp mat och vatten i de gemensamma utrymmena. Och maten sen.

Skoki Lodge har anställt kockar som på heltid tar hand om den absolut delikata maten: Frukost, mellanmål och smörgåsar att packa med för dagsvandringar i området, varm lunch och högklassig middag. Maten och login ingår i priset, medan vinet (ja, de har ett exklusivt utbud sådant) och övriga matdrycker samlas på en nota en betalar i slutet av vistelsen där. Måltiderna intas i den allmänna matsalen där alla 22 som samtidigt ryms i inkvarteringen äter tillsammans. Hela verksamheten rullar med hjälp av en personal som väljer att ta anställning därför hela säsongen och bo i de här enkla, men så otroligt inspirerande, förhållandena i några månader. Känslan av samhörighet mellan de anställda å ena sidan, och mellan oss alla som bor där å andra sidan, var något av det finaste med hela upplevelsen. Alla är svettiga, ingen har duschat på flera dagar, ingen har elektricitet eller wifi, alla använder utedass, och väldigt få kände varandra från innan…. det är något väldigt charmigt och intimt över det.

Men, före jag blir allt för nostalgisk och överdrivet skönmålande ska vi ta oss tillbaka till den där receptionen där vi står och svarar ja på dramatiska frågor. Meningen med det var alltså att få kartan, och instruktionerna, över hur vi ska hitta fram till denna stugby. En bit därifrån lämnade vi också bilarna, och sedan körde en anställd chaufför oss in cirka 10 kilometer in i skogen längs en svåråtkomlig och lerig väg. Där dumpade han oss och sa lycka till. Det var skytteltrafik, så alla vi 22 som skulle vandra in samma dag startade i olika omgångar i princip. Vi behövde inte vandra tillsammans, men såklart stötte man på varandra under några tillfällen under vandringen.

Precis innan vi började vandra gjorde vi den sista förberedelsen för vandringen: Fäst björnsprayet på bandet från ryggsäcken man spänner över bröstet. Detta för att sprayet ska vara så nära till hands som möjligt ifall man blir attackerad. Nu trodde jag att björnspray är samma som myggspray, något man sprutar på sig själv som innehåller en lukt som håller myggor på avstånd, men det visade sig att det inte är så, utan det är ett pepparspray gånger 100. Behållaren ser ut som en liten brandsläckare, och har ett enormt tryck när man använder det. Chansen att bli attackerad av en björn är ändå väldigt väldigt liten. I affären sa de att väldigt få nånsin har blivit attackerade av björnar och ännu färre har någonsin använt björnsprayet, men att det ändå är bra att ha som en sista utväg ifall man mot alla odds råkar vara på fel ställe i fel stund. Fel ställe är egentligen bara om man råkar hamna mellan en mamma och hennes barn, annars är björnarna rädda och icke-fientliga.

I samma skjuts som jag och min pojkvän (allt var hans idé, för övrigt) åkte ett kompisgäng på fem kanadensiska hemmafruar, som under ett långt veckoslut beslöt sig för att tillsammans vandra in och leva i total frihet från familjen för första gången på länge. Ni kan tänka er att det faktum att vi vandrade nära dem gjorde att vi inte behövde oroa oss för björnar en enda sekund, ett effektivare skydd för björnar får man söka efter med ljus och lykta.

Där vi blev avlämnade började vi vandra. Det hela börjar med en riktigt skarp uppförsbacke i cirka 100-200 meter, i princip rakt upp, och efter det var jag beredd att lägga mig ner på marken och gråta och säga nää-ä jag vill inte det här! Men som tur fortsatte vi, och det blev nästan aldrig värre eller tyngre än så. Vandringen gick inte längs med stora vandringsled, men nog små stigar, så helt omöjligt var det inte. Två stora bergspass gick vi ändå över, och den senare av dem kallas passande nog för Deception Pass. Det betyder att passet ser vackert och ganska lättöverstigligt ut på distans, men när man börjar ta sig upp så visar det sig ändå att det i princip är en vägg man försöker ta sig upp för. Man känner sig lättlurad helt enkelt. Förförd och förstörd. Men allting har ett slut, och när vi väl var uppe såg vi den absolut finaste utsikten vi någonsin sett. Därifrån var det lite på en timme kvar fram till stugbyn.

Vandringen avklarade vi till största del i ösregn. Naturen vi vandrade i var magisk med dimma över sjöarna och bergstoppar som rymde in i vaddiga moln. På vägen hem var det solsken och utsikten var totalt annorlunda. Inte vackrare, bättre eller sämre, utan bara ett landskap som såg helt annorlunda ut än i regnet. Väl framme i stugbyn, efter fem timmars vandring i ösregn, väntade installering i rummet och varm soppa och uppskurda charkuterier och ostar. Sedan en tung tupplur och därefter den fantastiska middagen.

Under min vistelse på Skoki Lodge hade jag också världens läsupplevelse: På stugbyns lilla bibliotekshylla fanns den helt nyutgivna The Perfect Nanny av Leila Slimani, som fått mycket uppmärksamhet också här i Finland under hösten. Efter att jag hade läst boken och druckit ett par glas vin hade jag en cirka 10-minuters monolog om romanen för tidigare nämnda hemmafruar som storögt lyssnade och tackade mig för den mest djupgående analysen av en bok de någonsin hört. Det var väldigt snällt sagt och efter att jag också berättat att det är midsommar i Finland, och vad firandet av högtiden innebär, slängde vi av oss allt utom underkläderna och slängde oss i ett litet vattenpass utanför stugbyn. Stugans ägare uppskattade vattnet till mellan 1-3 grader, det kommer direkt från en glaciär inte jättelångt från stugbyns placering. Det här är det kallaste jag någonsin gjort, men hohho det var skönt.

Den dagen vi spenderade på området gjorde vi en annan fem-timmar hike till en sjö, Merlin Lake. Personalen i stugbyn, som gav tips om vart det lönar sig att vandra, kanske var lite milda när de marknadsförde sjön som ett attraktivt mål och de glömde kanske nämna att på vägen dit är det några stup man ska gå längs och på ett annat ställe måste man ta sig upp på en klippa med hjälp av både armar och ben. Men, som sagt, ibland om jag tvingar mig går det och det gjorde det också den här gången. Upp på klippan kom vi och såg en helt fantastisk och så öde utsikt. På ett sätt är det så magiskt att tänka på hur få som sett samma sak som vi, på ett sätt är det sorgligt. Sorgligt att det finns så många otroligt vackra ställen i världen som inte alla kommer ha möjlighet att se. Vägen ner från sjön gick bakom klippan nerför en brant som var full av en skog som krossats i en ravin under vintern. Att ta sig genom den delen av skogen var också en historia i sig men ändå en kraftig påminnelse om naturens kraft. Nästa dag var det dags att vandra tillbaka till bilen, i strålande solsken den här gången. När vi kom tillbaka till bilen kände jag riktigt att på något sätt är jag inte helt samma person som för några dagar sedan lämnade bilen för att gå in i allt okänt. Det är en fin känsla, när man riktigt känner att något har gjort ett så stort intryck på en att något har skiftat i medvetandet.


Men visst, det här är antagligen en klockren definition av glamping. När vi hikade i ösregnet den där första dagen mötte vi några andra äventyrare som skulle slå upp tälten på en äng och de samt deras packning var redan dyngsura. Så mycket har mitt bekväma medvetande inte skiftat ännu att jag skulle utsätta mig för det, men sedan det här har jag genomfört många en dagsvandringar i Kanada och USA och tror helhjärtat på att jag kommer att fortsätta också nästa sommar.

Och ett litet kungligt PS: William och Kate har också bott på Skoki Lodge. De var där på en semester, alltså inte i jobbet. Rykten säger ändå att de flög in med helikopter, precis som en lite fräschare toalett. Personalen på Skoki vägrar dock berätta hur paret tog sig dit och därifrån, men deras porträtt då de poserar i fritidsklädsel på trappen till stugan finns signerad där. Ganska coolt ändå. 

Bilderna här är av varierande kvalité. Ibland var jag tvungen att bara överleva så mina konstnärliga instinkter försvann då andra tog över. Jag tog också de flesta bilder bara med telefonen. Men före bilden också en liten inspirationslåt. Ska det vara ruralt så ska det.

 

 

Vandringen in:

20180622_085056Här började vi med incheckningen. Berget ser föga inbjudande ut. 

 

20180622_103930 20180622_113318 20180622_114429 20180622_124700På väg upp för Deception Pass. 

 

20180622_133052 Nästan framme! 

 

Nästa dag:

 

20180623_100353 20180623_104050 Längs med den här bergsväggen vandrade vi nog ett par kilometer. Om man tittar noga kan man se hela stigen tills den försvinner bakom krönet.  

 

20180623_105902Helt fantastisk utsikt. 

 

20180623_112710Framme vid Merlin Lake.  

 

20180623_123438Tillbaka genom den skadade skogen.  

 

20180624_085329 Tillbaka vid Skoki Lodge.  

 

20180623_205111 Många djur såg vi, också den här hjorten som kom och hälsade på. 

 

20180624_085443Huvudbyggnaden, i vilken vi hade ett rum i övre våningen. Jag har inte fotat något inifrån tyvärr, kom jag på.  

 

20180624_085504Liten del av stugbyn. 

 

På väg hemåt:

 

20180624_101218 20180624_102728 20180624_105710 IMG_6548 IMG_6556 rt57På vägen hem byggde jag också en liten snögubbe, midsommaren till ära. En vänlig amerikansk kvinna hade en morot som mellanmål men tyckte absolut att snögubben borde få den som näsa istället. Min snögubbe blev definitivt veckoslutets mest fotade hjälte. 

rt59 

Bonus: Jag under vatten och jag desperat på väg bort från vattnet.

IMG_1888 IMG_1889
21.11.2018 kl. 07:24

Hälsningar från Kanada

Hej. Det är väldigt länge sedan sist. Så länge sedan att jag raderat allt innehåll på min blogg eftersom jag inte trodde jag skulle skriva mer. Istället har det blivit helt tvärtom: Jag har en nytänd iver för att skriva. Jag tänker att jag startar helt från 0 nu när det mesta, eller åtminstone ganska många faktorer, har förändrats och är nya i mitt liv. 

Så vad har hänt sedan senast? Jag har ställt till det riktigt ordentligt och kärat ner mig i en kanadensisk läkare. Det här hände redan för över ett år sedan, men eftersom jag då levde mitt lilla liv i Borgå och allting var väldigt osäkert var det inte så mycket att skriva om. Vi åkte fram och tillbaka, mest han till Finland men också ibland jag till Kanada. Nu när det gått så långt att vi gör ett försök på att leva tillsammans börjar det kännas värt att uppdatera bloggen, eftersom detta försök äger rum i Vancouver i Kanada. Japp, det var jag som fick ge med mig efter en intensiv debatt för att jag inte lyckades göra ett tillräckligt bra sales speech för att få försöket att ske i Borgå. Så jag fick packa ner mina böcker, möbler, kläder och min stolthet och flytta dem hem till mina föräldrar. Jag själv åkte till Vancouver där jag alltså befinner mig just nu. 

Så vad gör jag här, är det många som frågar. Tja, brukar jag säga, eftersom jag än så länge är här på turistvisum så kan jag inte göra så mycket annat än att ta in den nya vardagen och försöka skapa nya referenspunkter och en ny hemmamiljö för mig. Jag skäms och känner mig ignorant över hur lite jag vet om Kanada, över hur lite jag vet om människorna här, om First Nations kulturen som är stark och så innehållsrik. Jag läser om kultur, litteratur, musik, historia, försöker lära mig. Till det går min tid. Att försöka lära mig.

Och visst skulle jag villa kunna skriva att jag under det senaste året har blivit VD för ett miljonföretag och har skrivit böcker som säljer för hundra miljoner euro och designar skönhetsprodukter och gardiner och doktorerat i både musikvetenskap och matematik och hittat lösningen på de flesta problem, men så långt räcker inte min kapacitet.

Just så här långt, till där jag är, räcker den, just nu. (Och jag ber ber ber att varje aktiv produktionsperiod föregås av en aktiv läsperiod. Då ska det inte vara några problem här inte.)

(Men om min familj läser det här så skriver jag såklart aktivt på min gradu varje dag, det bör understrykas.)

Och såklart vill jag skriva. Den drömmen har inte försvunnit någonstans, bara lagts på paus medan jag sugit in inspiration i ett par år. Jag vill, och jag ska, skriva. Det vet jag och det har jag bestämt mig för. 

Och visst längtar jag hem. Varje dag, varje sekund. Det är inte lätt att lämna världens bästa hem, världens bästa familj och världens bästa jobb. Men samtidigt så vet jag att hemmet och familjen alltid är där. En väldigt smart människa sa en gång till mig att hemlängtan egentligen är världens lyxproblem, och att man ska försöka omfamna känslan att man har ett hem och en familj att längta efter. Det är inte alla förunnat att ha det så. Jag har inte flyttat till Kanada för att komma bort från Finland, eller Borgå, eller något annat utan jag har rest till något, och det är min pojkvän och en framtid tillsammans med honom istället för ett liv ensam. Kanske är det konservativt, men ibland är jag väl lite så, konservativ. Jag lever mitt i något jag drömt om länge och det unnar jag mig själv just nu (trots att det känns helt vettigt att ibland ifrågasätta och problematisera de normer och strukturer som skapat mina drömmar.)

I dag har jag tvättat mycket tvätt, läst och skrivit. Jag kommer nog spara ett helt skiljt inlägg för att skriva om boken jag läste ut i morse för den var så speciell och alldeles alldeles värd en helt egen analys. Jag hoppas några av er kommer att orka följa med mig här på bloggen, det är så klart en helt självisk önskan men det ger så mycket för mig att få dela mina tankar med någon då jag inte ännu har ett stort nätverk av familj, vänner och kolleger här. Min pojkvän vill inte figurera på sociala medier eller bloggar så det kommer jag att respektera, så allt jag kommer skriva om kommer handla om mig. Däremot stöder han mig mycket i att visa mig runt i Vancouver och Kanada, och i somras gjorde vi fantastiska roadtrips här i Kanada och i USA som han sa att jag borde skriva om och visa mina bilder från. Det hoppas jag att jag kommer att göra. 

Jag vet att jag är privilegierad och blir bortskämd just nu. Det känns på det sättet fel då jag aldrig varit den personen som älskat att resa utan tvärtom kämpar jag med ångest varje dag och speciellt då det sker stora förändringar i min vardag. Det har jag svårt att hantera. Jag kommer att skriva om härliga ställen, om vardagen, om musik och litteratur och konst och historia, men jag hoppas att jag kommer att komma ihåg att vara ödmjuk och inse att allt ändå handlar om att skapa en vardag i ett liv och en värld som är långt ifrån den jag vant mig vid och som utmanar mig varenda sekund. Men det är värt det, det utgår jag ifrån. Annars skulle jag inte vara här. Men jag kan inte veta hur min framtid kommer att se ut, det vet jag helt enkelt inte. 

Det här är Vancouver. Bilderna tog jag i Stanley Park, Vancouvers motsvarighet till Central Park i New York, för en vekca sedan. Och det här är låten jag lyssnat på medan jag skrivit inlägget. Man hade ju kanske kunna hoppas på att jag lyssnade på något mer creddigt och spännande, men trots att den här låten är lite mainstream svänger den så mycket och bra att jag bara måste. Lyssna och dela med mig måste jag. 

 

 

 

 

 

 

 

 

11.10.2018 kl. 02:52

Jag heter Sofie. Den här bloggen handlar om hur mitt liv ser ut som en 30-nånting. Jag är väldigt känslig och funderar mycket på livet. Det är min största svaghet och min absoluta styrka. Jag har alltid älskat att skriva och jag har alltid älskat musik. Studerar nordiska språk och nordisk litteratur. Ibland är jag riktigt ledsen, men ibland är jag också jätte jätte glad. Jag brukar skriva om båda.

 

Senaste kommentarer

11.10, 20:24Hälsningar från Kanada av Marina ( mia)
11.10, 07:36Hälsningar från Kanada av Etta
11.10, 07:35Hälsningar från Kanada av Etta