Nattrutiner

Mina sömnrutiner har blivit helt knäppa, på natten alltså. Jag vet inte om det är ljuset eller vad det är, men jag har nu i redan ett par veckor vaknat klockan 4.30, men nu har det ändrat och jag vaknar strax efter 3. Sedan kan jag bara inte somna om. Så en natt steg jag upp för att äta en banan, och på något sätt tror jag att min kropp tror att allt jag gör ska bli en rutin för nu varje natt då jag vaknar klockan 3 skriker min kropp efter en frukt. Så jag stiger upp, äter den, blir pigg, promenerar omkring lite här i min lilla lägenhet i en timme ungefär och gör grejer typ plockar lite och läser lite i någon bok och så vidare. Sedan där efter fyra somnar jag om igen, men då jag haft många morgnar i Helsingfors som börjat 8 har jag börjat stiga upp strax efter fem så jag hinner bara sova en timme. 

Och jag fick ett tips att  försökaskriva på skolarbeten på natten. Så igår testade jag på att börja skriva där vid fyra när jag vanligtvis somnar om. Men det gick såklart inte, för just nu får jag inget skrivet (det är nog en ond cirkel - jag är så stressad för allt jag borde få skrivet så jag får absolut inget skrivet vilket bara gör det värre) utan istället låg jag och tittade på dumma videos på Youtube. Alltså den här när Ellen och Michelle Obama shoppar på CVS måste vara min favorit, jag kan titta på den hur många gånger som helst. Och Michelles carpool karaoke med James Corden älskar jag också. Men de är ju inte gradumaterial precis.

 

Publicerad 26.04.2017 kl. 09:37

Dagssömn

Oj, jag klädde på mig träningskläder kring 12 idag och tänkte gå ut på springtur men råkade somna och sov nästan tre timmar! Jag vet att jag behövde det för jag har inte sovit bra den här veckan, max 5-6 timmar per natt och det är lite för mig som brukar sova 8-9 timmar. Nu idag på dagen sov jag så djupt som jag inte gjort på jätte länge. Jag har drömt så konstiga, fina, roliga, skrämmande saker och varit helt i någon annan värld. När jag vaknade tog det en stund för mig att komma ihåg vem jag är, var jag är, vad jag håller på med i livet och så vidare. Det var jätte skönt men nu har jag varit så dåsig efter det. Ska försöka komma ut på springtur nu snart och sedan använda kvällen till att skriva istället. 
Publicerad 22.04.2017 kl. 18:26

Estes Park 100 år

Estes Park är en ljuvlig liten bergsstad utanför Denver i Colorado. Om jag kommer ihåg tar det kanske två timmar att köra från Denver dit, men det spelar ingen roll för det är världens vackraste väg genom Rocky Mountains så man kunde åka hur länge som helst i princip. Jag såg på någon Colorado-relaterad Facebook-sida att Estes Park fyllde 100 år nu i helgen så jag kände jag ville gräva fram mina bilder för att se om jag hade några därifrån och det hade jag ju.

Jag hann vara i Estes Park tre-fyra gånger då jag bodde i Colorado. En gång stannade vi en hel helg med mina föräldrar då de var och hälsade på från Finland någon gång i mars tror jag. Jag hade feber och var himla förkyld då så jag stannade mest inne då mian föräldrar åkte och hajkade lite. Men sedan tog vi också bilen och åkte omkring och det är så vackert där.

Jag åkte också upp till Estes Park med världens bästa Linnéa på midsommardagen då någon nordisk förening hade ett nordiskt midsommarfirande där. Det var riktigt fint med dans runt midsommarstången och nordiska grejer, jag talade också finska där för första gången på tyå ett år, det var så himla konstigt kommer jag ihåg. Men då var det också stora wildfires i Rocky Mountains så det var en massa rök överallt, plus att det var mellan 35 och 40 grader varje dag. Kommer ihåg när min telefon visade att det är 41 grader ute. Det var hett.

I Estes Park finns till exempel hotellet som The Shining spelats in i. Och så brukar elkarna promenera omkring där på stan, hur mysiga som helst. Jag har väldigt ledsamt efter Colorado. Känner att jag borde åka och hälsa på snart. 

Här är en jättebra låt som jag lyssnar på non-stop, jag kan varje ord i den och sjunger alltid med (alltså den där refrängen, sån musik som får en att bara villa ta en bil och köra ut på långa övergivna highways med), och den får mig att längta ännu mer tillbaka. Jag lyssnar så jättemycket typ hela tiden på sådan här musik, jag VET att det inte är bra men jag skyller allt på Colorado 8-) Min musiksmak förstördes för alltid där.

Och sen några bilder från Estes Park. De är alla så himla blå men solen skiner varje om året  dag där så allting är blått hela tiden. Inte bara på bilder.

 

 

 

 

 

 

Publicerad 18.04.2017 kl. 18:24

Sovgottmusik

Usch jag skulle gå och sova, eller inte usch, vad säger jag egentligen, men ja, jag skulle gå och sova men så råkade jag se att Lady Gaga överraskat alla på Coachella (där säkert vi alla skulle villa vara) med en ny låt och det är jättekonstigt för jag har aldrig lyssnat på Lady Gaga, har noll koll på vad hon hållit på med i sin karriär, men av nån orsak blev jag nyfiken och gick och lyssnade på den och jag tycker den här låten var så fin så jag ville tipsa om den. Det var det enda jag hade att säga. Sov gott.

Publicerad 17.04.2017 kl. 20:56

Studierelaterad terminologi

Jag har ett identitetsdilemma. Eller, hela mitt liv är väl egentligen ett enda stort identitetsdilemma, men just nu har jag ett mer specifikt problem. Jag vet inte hurdana ord jag ska använda om mig själv och om alla andra som finns på universitetet där jag studerar.

Jag tänker kanske främst på mig själv som studerande. Men nu fick jag höra att studerande inte är ett så hemskt svenskt ord, utan att det är lite för påverkat av finskans opiskelija för att vara helt okej att använda i alla situationer. I stället ska man säga student.

Men jag känner att jag är student bara när det handlar om just studentskrivningarna och sådana saker. Man blir liksom student när man klarat av skrivningarna, och sedan är man student på vappen och första maj varje år, men så där annars i vardagen, när man studerar, är man i min vokabulärhjärna en studerande. Studentnummer var det nummer man hade när man skrev studenten (hade man ens ett nummer eller hittar jag på?) medan jag nu tycker att jag har ett studerandenummer. Så tänker jag. Hur tänker ni?

Universitetet för mig är skola. Jag vet inte vad jag annars ska säga. Om någon frågar vad jag har gjort på dagen så svarar jag att jag varit i skolan (eller så säger jag kanske att jag har varit på föreläsning, eller i vissa fall på uni – men då menar jag att jag har varit där förbi, som för att bara lämna in ett arbete eller så men inte så att jag skulle ha varit där på föreläsning eller gjort något annat produktivt där).

När jag gör uppgifter jag ska lämna in säger jag att jag gör skolarbeten. Som alternativ till detta kunde jag säkert säga vad det egentligen handlar om – essäer, uppsatser, avhandlingar, presentationer osv – men för att vara ärlig så har jag inte full koll på vad skillnaden ens är mellan essäer och uppsatser och alla andra mystiska saker de har oss att skriva så därför är det lättast att säga skolarbeten som täcker ALLT man kan tänka sig. (Att jag inte vet skillnad mellan till exempel en essä och en uppsats hör förresten säkert till kategorin ”Saker man nog inte ska erkänna precis innan man ska bli färdig magister” men jag tänker att jag nu offrar mig så att det här kan redas ut ordentligt 8-) ). Men ja, skola är det för mig, oberoende av hur universitetigt det egentligen är. Jag är ju där för att lära mig saker.

Och på samma sätt säger jag att mina lärare är just lärare. De är väl egentligen lektorer och professorer men det blir så krångligt tycker jag att börja säga så. Om någon frågar tex att ”vem sa det?” så kan jag ju inte svara  ”min lektor” för det låter bara jättemystiskt. Föreläsare kanske man kunde säga, men de gör ju så himla mycket mer än bara föreläser, så jag tycker det också är fel ord att använda. Därför tycker jag lärare är bra.

Det tyckte däremot inte en professor till en bekant till mig. När jag talade med henne om det här sa hon att hon hade uttryckt sig med just de där orden (skola, lärare osv) i en intervju till en artikel och efter det hade hennes professor argt sagt till henne att universitetet faktiskt inte är någon skola och att de som undervisar där inte är lärare. Jag förstår ju kanske att det känns lite antiklimaxigt att kalla universitetet för skola, men jag tror nog att alla man talar med förstår att om man jobbar på universitetet så är man smart och väldigt kunnig inom sitt område, oberoende av vad man kallas. Och åtminstone jag uppskattar alla mina lärare enormt mycket och skulle försvara dem och deras rätt att jobba med det de gör fast mitt i natten om det behövdes, och det vet nog alla som känner mig.

(Alltså nu medan jag skriver det här så inser jag mer och mer att jag har feeel och att jag inte på något vettigt sätt kan argumentera för min sak här. Hmmm. Måste säkert fundera igenom det här igen en gång nåt tag.)

Och allt det här blir ju ännu virrigare när jag studerar för att bli lärare, och ibland är ute på praktik. De lärare som tar hand om mig under praktiken är mina handledare, medan de riktiga handledarna i skolorna (alltså grundskolorna) är de som tidigare kallades för skolgångsbiträden. Läraren borde ändå enligt nya läroplanen mer och mer handleda eleverna, så kanske vi snart börjar kalla alla vuxna i skolan för handledare? (Jag tror att det på tal om detta är viktigt att problematisera lärarens roll som enbart och ensidigt handledande, ifall det är dit vi är på väg, men det hör kanske inte till detta blogginlägg).

Min handledare i min egen skola, alltså på universitetet, är sedan igen den som handleder mig i mitt graduskrivande. Men hen är ju också min lärare, förstås, och så är hen såklart också professor. Men jag kan ju inte heller kalla hen för ”min professor”, för då låter det ju som hen skulle vara min alldeles egna professor och det hade bara varit tokigt. Även om det med tanke på hur många ord jag skrivit på min gradu (noll) inte nödvändigtvis hade varit en dålig sak att ha en helt egen professor hemma som skulle vakta över mig och hålla koll på vad jag egentligen gör på mina lediga dagar. Jag vet knappt själv vad jag gjort under påsken, men inte har jag skrivit på min gradu i alla fall. Jag förde ut en stor spindel igår som var inne på besök hos mig, tog i den med mina bara händer och bar ut den. Jag typ talade med den och frågade men lilla vänner sitter du här bara under stolen ensam och medan vi gick ut tillsammans förklarade jag varför jag var tvungen att föra ut den i snöyran. Ibland är jag så himla modig tycker jag.

Och så tittar jag tillbaka på mitt liv i skolvärlden och förundras över hur jag först gått från att först vara elev i grundskolan och gymnasiet, för att sedan jobba som skolgångshandledare i ett år till att bli studerande på Arcada i tre-fyra år, för att sedan jobba som lärare i två år tills jag blev en studerande student igen, men den här gången på uni. Som är en skola jag tycker väldigt mycket om, och jag känner nog en stor ångest över att jag ska sluta där, men å andra sidan har jag alltid svårt med avslut och livsförändringar så det är väl inte så konstigt att allt nu också känns jobbigt, men usch jag blir så himla ledsen av att tänka på allt det här så nu tänker jag inte göra det. 

Så här såg jag ut när jag  tittade på Justin Timberlakes 20/20 konsert för tjugonde gången för det är det bästa som hänt den här världen studerade flitigt i december innan julen. I går hade jag faktiskt helt samma pyjamas på mig (älskar den!) och satt på sängen precis sådär, bara ljusstaken har jag såklart tagit bort.

  

Och här är den här 8-) Såg hans konsert i Helsingfors 2014 och jag har inte kommit över det än. Jag kan se Cry me a river som börjar där vid typ 50:00 hur många gånger som helst. Speciellt hur den slutar. Tack och hej liksom.

Publicerad 17.04.2017 kl. 19:06

Söndagen

Vilken skön söndag jag haft. Jag har varit hemma hos en härlig vän och hennes familj. Jag är gudmor till hennes dotter och idag är det ett år sedan min guddotter döptes så vi firade hennes dopdag. Jag blev bjuden på världens godaste sandwichmiddag.

De bor ca 5 km utanför centrum och jag powerwalkade dit och sedan hem tillbaka vilket betyder en lite på 10 km promenad idag. Det är bra. Det här är alltid den sista backen för mig när jag går hem, jag bor där uppe på backen och sedan ännu en liten backe till. Det är så himla bra, speciellt om jag sprungit, då springer jag alltid upp för backen så fort jag orkar och sedan kommer jag hem och kan bara lägga mig på golvet och chilla. Det är bara så mysigt att bo här i gamla stan i Borgå, jag kommer sakna det här mycket den dagen jag flyttar härifrån. 

 

 

Publicerad 16.04.2017 kl. 21:05

Saara Aalto gör det internationella lokalt

Några av den internationella musikbranschens bästa sidor fanns för första gången att se live i en finländsk arenakonsert. Så kändes det i alla fall efter Saara Aaltos slutsålda konsert på Hartwall Arenan i går.

Saara Aalto hissas upp ur ett hörn i Arenan i början av konserten och färdas över publiken till scenen som är placerad i mitten av Arenan. Det regnar glitter på henne medan hon färdas i luften. Det känns som att det inte blir mer Saara Aalto än så här (och det är nog det här som menas med självförverkligande). Samtidigt sjunger hon Sia’s Alive som börjar med orden:

 I was born in a thunderstorm
I grew up overnight
I played alone
I'm playing on my own
I survived

Alla som följt med Aaltos karriär vet att det inte alltid varit lätt för henne. Många som följt med Aaltos karriär sitter i arenan och vet att Saara i just den här låten kan stå bakom varje ord. Och publiken står bakom Aalto, det är därför man är här den här kvällen. Att från en liten stad i Finland ta sig till internationella musikscener är inte lätt. Det krävs en hel del mod att gå emot de som säger att man inte kan, och det krävs att man är lite galen. Saara Aalto har mod, är lite galen och har dessutom en enorm musikalisk talang som syns både sångtekniskt och i de egenkomponerade låtar hon framför under konserten.

Vid sidan av eget material hör också låtar hon sjöng i X-Factor och annan musik hon framfört tidigare till setlistan. Aalto berättar själv i en mellanspeak att målet med den här konserten är att få framföra ett tack till alla som stött henne genom att framföra sina egna favoritlåtar, oberoende av genre, språk och tidsperiod. Det saknas en röd tråd i konserten och sammansättningen av låtar och musikstilar känns väldigt spretig, men å andra sidan är det inte helt fel att höra några av Finlands bästa musiker framföra några av de bästa låtar, oberoende genre, som någonsin skrivits. Exempel på dessa är den klassiska Time to Say Goodbye (framförd på italienska), Sias Chandelier och, i min mening konsertens höjdpunkt, Sam Smiths låt Writing's On The Wall som hon sjunger i duett med Matt Terry.

För trots att Saara Aalto i den första låten sjunger att hon spelar ensam så är hon definitivt inte ensam på scen. Som gästartister syns bland andra X-Factor vinnaren Matt Terry, Michael Monroe, Saara Aaltos syster Suvi Aalto och musikern Teemu Roivainen. Till produktionen hör också över tio dansare och ett stort band (jag såg dem inte så bra så jag kunde inte räkna dem) komplett med stråkinstrument och bakgrundssångare. All musik framförs helt live utan på förhand inspelade ljudband. Arrangemangen, framförandet av musiken och koreografierna till låtarna är proffsiga, genomtänkta och pricksäkra. Som lyssnare känner jag mig inte otrygg en enda sekund, utan från första början stod det klart att de människor som står på den här scenen ikväll vet vad de gör, de har övat in allting på millimetern och allt kommer att gå som smort.

Det är också kanske den enda kritiken jag har att komma med. Visst kändes det som att alla på scenen njöt och älskade vad de gjorde, men allt var så finslipat att jag saknade en viss spontanitet och något inslag som inte skulle ha känts så inövat och perfekt. Eller så här: Det hade absolut inte stört ifall allt inte hade varit så perfekt, vi skulle ha älskat henne ändå. Jag hoppas att hon vet det. Showen (som innehöll en paus på 30 minuter) hade kanske också platsat bättre på en teaterscen än på en arena. Samtidigt känns det dumt att klaga, det råder inget tvivel om att Saara Aalto är en artist som ska stå på internationella scener och hon ska framföra mastodont musik just på det här sättet. Nödvändigtvis inte på arenor, men vi som är på plats vet att det är något unikt i finsk pophistoria vi får bevittna. Bättre än Saara Aaltos show blir det antagligen inte i Finland, och den internationella erfarenhet hon (och säkert många andra i produktionsteamet) har gör att hela showen håller en enormt hög musikalisk standard från början till slut, och det ger oss alla en liten glimt av global glamour när det är som bäst (komplett med glitter, fjädrar, ballonger och klädbyten efter i genomsnitt var tredje låt). Finska musiker visar en gång för alla att de nog också kan. Och att en ung finländsk popsångerska säljer slut en arena är något som ska finnas med i historieböckerna och ska talas om ännu i många år, och Finland borde kollektivt lyfta hatten för det hårda jobb Saara Aalto gör varje dag.

Just det konserten hette förresten In My Wildest Dreams, orkar inte nu sätta in det i något logiskt sammanhang i texten så jag konstaterar det här nu bara så här fint på slutet. Antar att det ändå är helt relevant information att ge. 8-)

Där musiker igår spelade den bästa livemusiken jag hört i Finland tar min telefonkamera de sämsta bilderna någonsin så jag is inte ens ladda upp någon här. De finns i överflöd på Instagram och videon finns det hur många som helst på Youtube. Istället kan man njuta av detta nummer från X-Factor, konserten avslutades med denna i en mashup med Saaras egen låt No Fear. Saara Aaltos konsert var i princip tre timmar av allt detta:

Publicerad 16.04.2017 kl. 09:36

Söndrig värld

I går kväll gick jag ut för att springa där lite efter åtta. Och alltså man får ju köldskador av mindre. HUR kallt var det månne i går kväll? Jag klädde mig i samma kläder jag haft när jag varit ute och sprungit nu i någon månad men jag fick så kallt, trots att jag sprang, att jag fick göra en kortare löptur än jag tänkt. 
Sedan kom jag hem, duschade och hittade min fjärrkontroll till TV:n så jag la på Les Miserables som kom på någon kanal. Jag älskar den filmen så mycket! Såg den en gång på bio och en gång i ett flygplan någonstans över Atlanten. 

I går var jag också i kyrkan. Det blir så starkt när allting är dämpat och avskalat. Altaret är täckt i svart, psalmerna sjungs av en kör, utan ackompanjemang och bara enstämmigt, och när alla ljus, istället för att tändas, släcks ett och ett och precis innan allt är slut släcks det sista. Människor frågar ibland hur människor till exempel under andra värdlskriget kunde leva sida vid sida med allt det onda som hände utan att se det/reagera, och jag tror det är bra att vi själva ibland ifrågasätter våra liv och funderar på vad vi  just nu lever parallellt med utan att se och reagera. Jag är den första att räcka upp handen och säga att jag ser inte tillräckligt och jag gör inte tillräckligt för dem som har det dåligt. Igår var en bra dag för mig att erkänna det. Den här världen är söndrig just nu.

Publicerad 15.04.2017 kl. 08:46

Fem låtar

I dag har jag spenderat många timmar på att ordna och mappa all musik jag har på datorn. Jag har en tid haft ett digitalt kaos i min laptop med alla dokument och bilder och musik och allt i samma mappar och sådant gör mig galen så i dag digistädade jag. Jag har gått igenom en massa musik jag glömt att finns och jag har gråtit och skrattat och älskat en massa låtar som väcker många minnen och jag har blivit helt förskräckt över hur dålig musik jag lyssnat på, men det är väl så att man utvecklas i sitt lyssnande precis som man utvecklas i sitt läsande och tänkande och allt annat... Undrar vad jag om 10-15 år kommer tänka om den musiken jag nu lyssnar på. 

Jag tänkte presentera fem låtar jag inte kan sluta lyssna på just nu trots att i alla fall några av dem inte hör till sådan musik jag kanske vanligtvis skulle lyssna på. Alltså dessa hör nog till kategorin dethärkommerjagskämmasföromnågra år men just nu så gör jag inte det utan tycker alla de här låtarna är helt toppen. 

1. Jag har lyssnat på den här så många gånger de senaste gångerna att den ligger högst upp på min Itunes om jag organiserar allt enligt mest lyssnade den senaste veckan. Visst är det bara så himla bra allt med den. 

 

2. Den här låten alltså. Jag får så fina 80- och 90-tals vibbar. Den är så mysig. Jag är ju inte kär just nu, och är nästan helt övertygad om att jag aldrig mer kommer kunna bli det för jag har blivit så himla kall (försvarsmekanism?) så jag tror inte ens jag mer kan bli kär nånsin. Jag förstår inte ens mer hur det är när man är kär, och jag har helt glömt vad man riktigt gör när man har en pojkvän. Hänger man bara och så är man tillsammans så där i allmänhet och spenderar tiden med varandra och kramas och pussas och sådant där? Men var är man? Hemma och på stan? Måste man tala med varandra hela tiden och om ja, vad talar man om varje dag riktigt? Nej jag vet inte med det här med förhållanden, det känns så långt borta från min verklighet att jag inte mer kan ens föreställa mig hur det är. Men om jag nånsin blir kär igen så ska jag lyssna på den här med honom för jag tycker det här är en riktig förhållandelåt. Vad nu sen det är för nåt. Förresten tycker jag så mycket om Bruno Mars låtar för tonarterna är alltid superpassliga att sjunga med i. Haha. Men gud alltså inte är ju orden bra i den här låten men man kan ju underhållas av det då.

 

3. Den här låten bara poppade upp i min Youtube av någon orsak, har ingen aning om vem hon är eller vad det här är för något men den här låten är andra mest spelad hos mig. Det finns nåt så beroendeframkallande i den. Guld.

 

4. Den bästa refrängen på ett par år. Alltså att städa och bara lägga musiken högt och sjunga med i refrängen. Jag tycker så mycket om den här låten, vet inte vad jag annat ska säga. Den får mig att längta till USA. Det är kanske det. 

 

5. Den här låten är jag också besatt av. Om de andra varit gulliga så är det här ju lite småelak, men jag känner det är okej för den är elak på ett ganska harmlöst och gulligt sätt, och elakare än så här blir det  ändå inte hos mig för jag får så himla dåligt samvete av att lyssna på arg musik så jag gör det sällan. Jag är dessutom besatt av hennes händer i den här videon, vill ha dem! Och hennes lockar i håret. 

 

Imorgon ska jag skriva på gradun. Lovar. 

 

Publicerad 13.04.2017 kl. 22:16

Nyckel

Usch vet ni en hemsk grej som hände på tisdagen? Jag kom hem där mellan 17-18, hade stigit upp redan innan 5 och gjort en jättelång dag. Jag gjorde inte så hemskt mycket mer sedan på kvällen utan småstädade bara hemma och läste nåt lite. Alltid på kvällen, det sista jag gör innan jag går och lägger mig, är att jag går och kollar att min ytterdörr är låst. När man kommer in till mig är där en liten hall med en mellandörr till min lägenhet, och mellandörren är alltid stängd, så jag ser inte ytterdörren när jag hemma. Nå nu när jag skulle sova gick jag igen till hallen för att se om ytterdörren är låst... och den var öppen. Inte sådär på vid gavel men nog så att den åkte lite fram och tillbaka i vinden. Klockan var efter 23 så det var ju kolmörkt ute och jag tyckte det här var världens mest skrämmande grej. Ännu mer skrämmande blev det då den inte gick att stänga så att den skulle förbli. Fastän jag drog fast den hårt, och försökte fixa med den där låsgrejen där på dörrens smala sida. Den gick bara inte att stänga. Efter någon minut gick jag ut på min terass för att titta på dörren från utsidan och då såg jag att jag har lämnat hela min nyckelknippe i låset då jag kom hem tidigare på kvällen, så den har hängt där hela hela kvällen. För vem som helst att komma och plocka ner. Jag har liksom låst upp dörren men aldrig plockat bort nycklarna ur dörren. Alltså gud så ledsen på mig själv jag blev. Varför GÖR jag sådant här? Jag som brukar vara så supernoga med såna här saker. Vem som helst hade ju kunnat promenera in till mig. Som tur bor jag ju mot en innergård, och min ytterdörr är högt uppe för många trappor ganska bra gömd bakom min terass. Men jag måste nu definitivt börja skärpa mig. 

Igår var jag ändå lugnare, fick inget skrivet men hade en bra dag så där annars. Var på sångövning hela kvällen och så här glad var jag då jag skulle gå iväg.

Publicerad 13.04.2017 kl. 08:35

Fina saker

1. Jag har påsklov i en vecka! Från och med i dag. Eller lov och lov, jag ska skriva ihop en gradu så långt som möjligt, och andra skolarbeten jag måste ta tag i, så jag kommer vara tvungen att sitta och jobba minst 8 timmar per dag, men det känns ändå så bra att jag får vara hemma och inte behöver åka någonstans. Jag ska också träffa lite vänner, gå till gymmet och gå till kyrkan har jag tänkt.

2. Bonusfamiljen. Alltså den fina fina serien som gått nu på våren på Yle Fem och också finns på Arenan. Det är inte en bra sak att första säsongen nu tog slut, men serien i sig har varit mitt andningshål den här våren. Jag saknar karaktärerna redan så mycket och vill bara få vara med dem. Himla sorgligt att säsongen tog slut. Men det har spelats in en andra säsong så hoppas den kommer snart.

3. På tal om att jag blir galen på färgerna de där små post-it-aktiga lapparna man kan lägga in i böcker så hittade jag igår några annorlunda versioner av dem. De är rätt söta tycker jag, och trots att färgerna inte helt är sådana jag skulle vilja ha så är de ändå mer dämpade än de vanliga skrikiga gula, orangea och vad de nu är för färger. Visst är de fina?

4. På lördag ska jag gå på Saara Aaltos konsert på Hartwall Arenan. Under hösten var lördagkvällarna med X-Factor mina andningshål. Jag följde med henne hela hösten och hon berörde mig så många gånger. Hon sjunger så fantastiskt och har en så bubblig härlig personlighet och jag tycker så mycket om henne för det. Samtidigt är jag rädd för att gå på konsert. Allt sådant där har blivit så jobbigt, men jag försöker tvinga mig att göra sådana saker så att det ska bli lättare. Jag är så rädd för att något ska hända, att jag ska få panik, att jag ska göra bort mig, att där är så många människor på ett ställe, att jag inte vet vad jag ska göra om något händer, alltså allt känns jobbigt. Samtidigt vet jag att när jag väl är där så kommer jag njuta massor, så brukar det vara. Men steget att gå dit, och inte avboka i sista minuten, blir ofta för stort för mig. Men det är också ett av mina löften till mig själv, att inte avboka så mycket utan att våga och jag vill börja göra mer sådant som andra gör. Typ gå på konserter, gå på fester, gå ut och äta, gå på bio, bjuda hem människor och sådant där ni vet utan att få panik eller ångest innan.

Jag kommer så bra ihåg när Saara Aalto sjöng den här på hösten, det är nog säkert mitt favoritframträdande av henne och det är bara så häftigt hur långt hon har kommit från lilla Finland.

Publicerad 12.04.2017 kl. 08:23

Kommunalvalsgrejer

Vilken intressant valdag det var i går. Jag hade förhandsröstat så kunde ta det lugnt med det, men visst var det spännande att följa med resultaten. Jag hade hela dagen varit taggad på valvaka på Yle Fem men, när jag skulle lägga på TV:n hittade jag inte min fjärrkontroll. Alltså jag ser ju inte på TV, typ nånsin, och har ingen aning om när min TV senast varit på. Så nu då jag inte hittade (och inte ännu heller har hittat) fjärrkontrollen fick jag aldring igång min TV och fick istället följa med valvakan på radion. Det var ok, kändes lite retro på nåt sätt, men lite yrt också. Så jag tröttnade rätt snabbt och kollade sociala medier och Yles webbsidor istället. Jag är så himla glad att det finns så många unga drivna kvinnor som jobbar så himla hårt och som igår belönades med en plats i fullmäktige i sin kommun. Till de unga kvinnor jag beundrar och som inspirerar mig mest finns Elin Blomqvist i Borgå (som fick min röst), Anna Abrahamsson i Sibbo och Sandra Ahtola i Raseborg. De har jobbat så hårt och gjort en så bra kampanj och deras kommuner är privilegierade för att få ha så kunniga ledamöter i fullmäktige från och med nu. En annan ung politiker jag beundrar är Li Andersson. Jag håller inte med henne i vissa sakfrågor (i andra gör jag det) men hon är enligt mig en av de smartaste politkerna i Finland just nu. 

Jag vet att för alla är det inte viktigt att ha förebilder, men för mig är det det. Jag älskar att inspireras, och mest av allt gör jag det av andra människor. Jag älskar människor som är passionerade, gör det de älskar och vågar stå för det. Det är så himla viktigt att de finns. (Och jag måste sluta använda 'himla' så himla mycket, jag blir helt trött av att läsa igenom vad jag skriver när allt är så himla. Vad betyder det ens.)

Publicerad 10.04.2017 kl. 21:57

Jag och mitt läsande

MItt läsande har efter en lång paus gått in i en slukarperiod. Eller i alla fall i en påtänkt slukarperiod. Jag vaknade med bebis i dag vid 5 och har sedan dess suttit och gjort listor på böcker jag ska läsa nu, jag har beställt vissa på Adlibris och resten har jag reserverat på diverse bibliotek. Det är så intressant att nästan hälften av dessa böcker är sådana jag läst tidigare. Jag har aldrig någonsin förut läst samma bok på nytt, aldrig, och jag har inte förstått människor som gör det alls heller (det finns ju så många böcker i världen man vill läsa att man aldrig kommer hinna, varför skulle man då lägga tid på att läsa något man redan läst en gång till?) men nu känner jag ett stort behov för att göra just det. 

(Det är egentligen lite konstigt att jag aldrig läst böcker på nytt eftersom det är precis så jag alltid gjort med filmer: Jag ser de jag tyckt om på nytt och på nytt och på nytt. Tror det har med ett lite överdrivet trygghetsbehov att göra. Men sådan har jag alltid varit.)

Men jag tror detta med att börja läsa böcker på nytt kan ha att göra med att jag känner att både mitt läsande och min förmåga att ta till mig det jag läser, analysera det, och att göra nåt vettigt av det, har utvecklats i och med mina studier i nordiska språk och nordisk litteratur. Åtminstone har min nyfikenhet på litteraturen blivit enorm. Och jag har börjat njuta av att gå in på djupet på något, att vända på det flera gånger om för att se vad som finns där under. Det finns en charm i att verkligen djupdyka.

Men tyvärr har också min förmåga att tycka om allt jag läser, bara för att det är en text, nästan försvunnit helt. Jag har blivit en sådan där läsare som helt fysiskt rynkar på näsan när jag läser något jag tycker är dåligt, vad nu sedan dåligt betyder. Förut rynkade jag på näsan åt människor som rynkade på näsan. Nu lämnar jag böcker på hälft och för tillbaka andra till biblioteket utan att ha läst mer än tio sidor ifall de första tio sidorna inte råkat falla mig i smaken. Jag skäms nästan för det, för vem är jag att avgöra ifall en roman är tillräcklig för att läsas eller inte? Jag kan sakna min okritiska, kanske lite naiva inställning till litteraturen om att alla böcker är värda att läsas och att alla författare som lyckats skriva en bok är värda att bli lästa.

Jag saknar också min positiva syn på mitt eget läsande och på mig själv som läsare. Nu är jag nästan ännu hårdare med mig själv och mina analyser än vad jag är mot själva texten jag läser. Det kanske är just det som nu gör att jag vill läsa böcker jag läst tidigare på nytt: Jag vill se om min tolkning, mitt gillande, min upplevelse håller även efter att jag har blivit så här jobbig. Jag är så himla rädd för att de inte gör det, och att sådant som varit en enorm läsupplevelse för mig tidigare nu bara är.... vattenpölar. Som mest är i vägen.

Nytt är också att jag sträckar under saker i böcker, och lägger in sådana där små lappar (som har de mest irriterande färgerna i hela världen, antagligen gjorda så för att ingen i hela världen ska kunna gå miste om att just jag är en sådan läsare som lägger in lappar i böcker). Det ser inte klokt ut, men så ser mina böcker ut nuförtiden. Jag är ju annars väldigt noga med min lägenhet, med mina kläder, det ska vara på rätt sätt och så som jag vill ha det, rent och städigt och så ni vet. Att sträcka under saker i böcker har varit ett stort nej just därför att om jag vill läsa dem på nytt, eller låna ut dem till någon, vill jag att det ska se rent ut. Prydligt lämnat, så där charmigt orört. Åtminstone ska det inte vara hysteriskt. Men med en massa sträck och bollar och pilar i böcker, och de där förbannade lapparna, så blir det ju lätt just lite hysteriskt. (Världens business-idé: sådana där små lappar i brunt, beiget och grått. Kanske gammaldagsrosa. Vanilj. Ja tack.) Så mycket irriterad blir jag att jag funderat på att ha två versioner av mina favoritböcker: Ett exemplar jag får förstöra med färger och dylikt, och ett fint exemplar. 

Men jag tänker att jag får väl bara acceptera det då. Att jag utvecklas och att allt jag tyckt om tidigare inte längre behöver vara sådant jag njuter av. Och jag försöker tillåta mig själv att söka nya läsupplevelser, nya preferenser och nya sätt att ta mig igenom texter. Jag hoppas i alla fall att jag hittar lite av min naiva iver igen och att mitt läsande inte resten av livet kommer vara fullt så skoningslöst som jag upplevt att det varit den senaste tiden.

(Egentligen så tror jag att mitt stora behov för att läsa skönlöitteratur just nu bara bottnar sig i att jag de kommande veckorna verkligen ska producera en absurd mängd sidor i form av gradu, pedagogiskt seminariearbete och andra studierelaterade texter. Det kan också ha med allt annat som händer i mitt liv och mitt mående i allmänhet att göra, men jag klarar inte av att skriva skolarbeten. Jag har gått i baklås totalt och får inget gjort. Det bara går inte. Jag börjar bli lite orolig över var det här ska sluta. Det kan säkert delvis också ha att göra med att jag inte vet när jag ska göra de här sakerna, på dagarna är jag på praktik och eftermiddagarna går åt till att göra planeringsarbeten för praktiken. På kvällarna och helgerna har jag jobbat mycket och så sjunger jag. Jag känner att jag måste få jobba, och jag måste få sjunga, och jag måste få gå ut och springa eller träna, för om jag ger upp de sakerna också så vet jag inte vad jag har kvar. Jag inser att jag måste få studiesakerna klara, men inte till vilken bekostnad som helst. Tror jag. Eller så måste jag ge upp lite mer. Men jag vet att det är många andra också som har massor nu på våren, så jag försöker inspireras av alla som hinner och gör bra ifrån sig. 

Och jag inser också att jag kunde ha skrivit istället för att lägga två timmar på att beställa böcker, men, o andra sidan tänker jag att om jag får två timmars paus i min oro och mitt tänkande och istället bara känner nyfikenhet och iver när jag bestämmer vad jag ska läsa under våren och sommaren, så kanske det är ok. Till och med tillåtet.)

Och så hoppas jag att mitt kalla hjärta bara så där i allmänhet ska börja tina upp lite. Jag undrar om allt bara egentligen är en protest ändå. Mot vad, i så fall, kan man fråga sig.

Publicerad 09.04.2017 kl. 08:02

Kärleken

Jag har tänkt, och jag har bett, men efter allt som hände som i går har det viktigaste för mig i dag varit att få vakna upp med hela min familj, och att varje vaken sekund få umgås med min systers bebis. Fått krypa upp i soffan med henne i famnen och pussa henne på huvudet och dofta på hennes lockar som sakta växer fram. Att tänka, och att be, men att välja att stänga av telefonen och tv:n och veta att det viktigaste inte är att veta alla detaljer, utan det viktigaste är att älska alla som finns omkring. Varenda människa är så himla älskvärd.

Publicerad 08.04.2017 kl. 21:23

Motorer och sår i fingret

Igår såg jag helikoptrarna över Helsingfors som skulle skydda presidenten som var på besök i Finland. Jag kom att tänka på att den gång som jag sett absolut flest helikoptrar i luften samtidigt var när jag var och tittade på formel 1 i Belgien för över 10 år sedan. Det var helt sjukt hur många helikoptrar som fanns där, överallt, högt och lågt. Man såg dem på långt håll och det såg samtidigt lite mystiskt ut, samtidigt som det kändes lite skrämmande. De var ju alla ändå samlade över ett relativt litet område. Om jag förstått rätt är det både kamerahelikoptrar, säkerhetshelikoptrar och läkarhelikoptrar. Ibland har ett lopp eller en tidskörning skjutits upp på grund av så tät dimma att helikoptrarna inte får lyfta, och finns det inte säkerhets- och läkarhelikoptrar i luften får de inte köra. Mystiska grejer. Men överlag var det väldigt roligt att uppleva ett formel 1-lopp så där live. Det där ljudet är som från en annan värld, det var inte kul att testa hur hårt ljudet var om man tog ut öronpropparna. När bilarna växlade ner eller upp kändes det som skott i bröstet och hela kroppen för det var så starkt. Fast nu kanske det inte längre är lika, jag tror jag var där 2004 och sen dess tror jag motorerna bytt från V10 till V6 motorer. Nämen gud, vad sitter jag här och skriver egentligen?? Jag vet absolut INGENTING om motorer och jag har ingen aning om V-värdet har något att göra med hur hårt det känns i bröstet när en bil kör förbi. Alltså hallå HUR kom jag in på det här. Nu talar vi om nåt annat.

Jag skar mig så illa i dag i fingret på morgonen när jag skulle skära upp en brödskiva. Jag har stigit upp klockan 5 varje morgon den här veckan då jag haft seminarier som börjat i Helsingfors klockan 8 och i dag var jag lite extra trött och hade en vass sågtandad kniv som jag bara körde rakt in i fingret och usch så det gjorde ont. Det blev blod på kniven också, det såg lite galet ut. Mest ont gjorde det precis i duschen fast jag hade "vattentätt" plåster på. 

Något annat intressant har jag inte att berätta.

Jag tycker om den här videon, på tal om formel 1. Det är Adam Lamberts bror som råkade vara i Singapore samtidigt som F1-loppet var där (för att Adam skulle sjunga) och han var inte så lycklig över ljudet från bilarna, stackarn.

Publicerad 06.04.2017 kl. 21:44

Jag heter Sofie. I maj fyller jag 30. Det känns bra. Jag är väldigt känslig och funderar mycket på livet. Det är min största svaghet och min absoluta styrka. Jag har alltid älskat att skriva och jag har alltid älskat musik. Studerar nordiska språk och nordisk litteratur. Ibland är jag riktigt ledsen, men ibland är jag också jätte jätte glad. Jag brukar skriva om båda.

Senaste kommentarer

13.04, 11:42Nyckel av Ajna
12.04, 20:27Fina saker av Sussi