Ett 2017 som tar slut

Undrar om någon tittar in här längre. Undrar när jag senast tittat in här, eller ens kommit ihåg att den här finns. Jag saknar att skriva så mycket att jag nästan skakar ibland. Men jag läser så mycket himla fint hela tiden och jag vill bara läsa mer och mer och mer och ju mer jag läser desto mer imponerad blir jag av alla människor som skriver.

Hösten gick. Jag har jobbat på ett jobb som gör att jag vaknar på söndagen med ett leende för att jag vet att imorgon får jag gå tillbaka till jobbet. Jag har varit så sjuk som jag aldrig varit förut. Jag har sett och förälskat mig i ställen utanför Finland som jag för en tid sedan inte ens visste fanns. 

Idag är det nyårsafton. Hela dagen vill jag leka och dansa och gömma mig bakom en stol och mötas av det sötaste skrattet jag vet när jag plötsligt kommer fram. Att bli moster har överträffat allt jag någonsin varit med om tidigare i mitt liv.

När det närmar sig kväll vill jag vara hemma ensam. Tända ett ljus. Dricka vin. Skriva, utan att döma mig själv för hårt. Lyssna på musik, och när klockan slå tolv ringa till honom, fast hans år byts ut mot ett nytt först några timmar efter mitt. Det känns bra, att fira det åtskiljt. Det blir mindre att bära på samma gång då vi inte byter år samtidigt. Mindre att bära, och mindre att ta emot.

Först allt mitt. Sedan allt hans. 

Publicerad 31.12.2017 kl. 11:15

Island Island Island

Bland det bästa jag vet med att flyga är när flyget börjar landa och flygplanet börjar gå lägre ner i höjd. När molnen som varit långt under en plötsligt kommer närmare och närmare och snart är man inne i allt det fluffiga. Visst är det rätt mysigt?

Jag hade sådan tur när jag åkte till Island för en vecka sedan. Det var solkart i princip hela vägen och innan vi landade kunde vi se hela Island under oss. Island är så himla annorlunda och man förstår knappt att det man ser är verklighet. Men ovanför Keflavik där vi skulle landa kom det några fluffiga orange-rosa moln som vi körde in i. Allt kändes som en saga.

Precis som Island i sig själv gör. Jag blev kär i Island under min vecka där. Reykjavik är en så liten men ändå sprudlande stad. Den känns fräsch men samtidigt inte irriterande uppdaterad. Visst märker en att turismen ökat den senaste tiden och ökar ännu också, och en märker också att Island vänder sig speciellt till amerikaner då en del amerikanska kedjor startat upp verksamhet där, alla restauranger har amerikansk mat som alternativ och mataffärerna säljer amerikansk choklad och amerikanskt godis. 

Överlag upplevde jag Island som gästvänligt och inbjudande. Restaurangutbudet var väldigt varierande och jag har nog aldrig ätit så god mat som jag gjorde på Island. Detta gällde både fiskrätter och annan mat jag åt. På grund av att jag hade varit så sjuk innan jag åkte hade jag inte orkat äta ordentligt på flera veckor så nu njöt jag bara av att äta saltig mat. Jag kan ju säga att det blev en hel del franskisar och annat ohälsosamt men jag kunde liksom inte behärska det. Min kropp bara skrek efter salt och sådant där ni vet. 

Också alla destinationer vi besökte utanför Reykjavik som vattenfall och annat var gästvänliga och lättillgängliga. Alla ställen hade en stor parkering och man kunde köra nästan ändra fram. Stigarna var breda och välomhändertagna, och vissa ställen man gick på var istället en väg byggd av jämna och välomskötta träplankor.

De tre första dagarna spenderade vi i Reykjavik, gick omkring på stan och vilade på hotellet. Jag mådde inte så bra ännu då så det var skönt att ta det lugnt. Vi hade bil i två och en halv dag och åkte då omkring och upptäckte saker. Den första hela dagen vi hade bil åkte vi längs med Golden Circle och såg stället där det första parlamentet hölls på Island på 900-talet om jag kommer ihåg rätt. På samma ställe åker den europeiska och den amerikanska jordplattan isär vilket gör att man kan promenera mitt mellan dem. Vi såg också en geysir som spottade ut kokande vatten och Europas största vattenfall Gullfoss. Vi såg också en liten turkos kratersjö mitt bland röd sand. Nästa dag åkte vi längs med sydkusten och åkte längs några av de vackraste vägar jag sett. Vi stannade vid en strand som hade kolsvart sand och konstiga små pelare i klipporna, jag vet inte riktigt vad det var för något men det var mycket fascinerande. Vi åkte upp på en klippa och såg en fyr och en fantastisk utsikt över havet, de svarta sandstränderna och de snöklädda bergen. Vi stannade också vid foten av en glaciär och jag blev av någon orsak väldigt tagen av det.

Överhuvudtaget gör vacker natur mig fundersam och tyst. Resor som den här ger så mycket, för den får mig att tänka på jorden på ett annat sätt än jag gjort tidigare. På hur vackert och mystiskt det är att bo på en planet som den här. Jag sa många gånger då vi körde omkring att det verkligen känns som att man är på en planet. Det känns så geologiskt, rymdaktigt och historiskt med sådana här ställen som man vet att har formats under väldigt mäktiga förhållanden. Samtidigt blir jag så sorgsen då jag tänker på att allt det här kanske en dag är borta. Det kanske inte finns en jord om några miljoner år, eller så finns det bara en nersmutsad och obeboelig liten planet kvar av jorden och det känns bara tungt att tänka på det. Vad håller vi på med, och vad håller jag på med, och hur kan jag ändra på mitt beteende för att motverka det här var frågor jag tänkte mycket på under resan. Detta, i kombination med att allt var så vackert och gav en så många intryck, gjorde att jag sov långa långa nätter för jag kände mig helt utmattad på kvällarna.

Jag hade ju också haft lunginflammation i två veckor innan jag åkte iväg. Jag var alltså inte alls egentligen i bra skick. Efter att ha varit sjukskriven i två veckor och legat hemma i 39 graders feber i över en av dem samt gått på två antibiotikakurer gjorde att jag kände mig allmänt svag hela resan. Å andra sidan så var mitt resesällskap en läkare specialiserad på hjärta och lungor, och som en fin människa sa till mig finns det ju onekligen något ganska romantiskt i att vara lungsjuk på Island med en lungläkare som tar hand om en.

Och så är ju Island ett paradis för kulturentusiaster. Litteraturen har en lång historia och resan har inspirerat mig att låna några böcker av isländska författare på biblioteket. Nu håller jag på att läsa en bok som heter Dumhet av Eirikur Örn Norddahl och det är det bästa jag läst i år tror jag. Det är en sådan roman som jag bara kan läsa några sidor av i gången för jag måste läsa varje mening två eller tre gånger bara för att den är så fantastiskt skriven. Jag älskar också att flyga med Icelandair för de har så många för mig obekanta isländska artister på sina spellistor. Min favoritlåt från den här resan var absolut den här, och efter det ett bildregn av bilder jag tagit där. Det var ju värsta drömmen att fota på Island, och för mig var det ett så bra ställe att lära mig mer om fotografering och att testa olika inställningar och så vidare. 

  

 

IMG_2972 (2) IMG_2974 (2)

IMG_2953 (2)  IMG_2980 (2) IMG_2983 (2) IMG_2986 (2) IMG_3003 (2) IMG_3005 (2) IMG_3025 (2) IMG_3029 (2) IMG_3034 (2) IMG_3069 (3) IMG_3074 (2) IMG_3079 (2) IMG_3083 (2) IMG_3084 (2) IMG_3093 (2) IMG_3099 (2) IMG_3103 (2) IMG_3114 (2) IMG_3117 (2) IMG_3125 (2) IMG_3127 (2) IMG_3129 (2) IMG_3147 (2) IMG_3156 (2) IMG_3189 (2) IMG_3199 (2) IMG_3222 (2) IMG_3239 (2) IMG_3244 (2) IMG_3253 (2) IMG_3256 (2) IMG_3261 (2) IMG_3266 (2) IMG_3276 (2) IMG_3279 (2) IMG_3282 (2) IMG_3290 (2) IMG_3306 (2) IMG_3325 (2) IMG_3326 (2) IMG_3334 (2) IMG_3335 (2) IMG_3341 (2) IMG_3359 (2) IMG_3367 (2) IMG_3380 (2) IMG_3382 (2) IMG_3387 (2) IMG_3394 (2) IMG_3396 (2) IMG_3411 (2) IMG_3416 (2) IMG_3417 (2) IMG_3421 (2) IMG_3428 (2) IMG_3444 (2) IMG_3447 (2) IMG_3452 (2) IMG_3464 (2) IMG_3466 (2)

Publicerad 24.10.2017 kl. 20:46

Hej

När man har haft ett så här långt blogguppehåll måste man välja: Uppdatera om allt man varit med om den senaste tiden, eller inte. Jag tror inte jag orkar. Det enda jag kan säga är att jag har börjat mitt nya jobb, trivs väldigt bra, har en fyra (!) minuters promenad till jobbet vilket ju är världens lyx. Så himla skönt med nya kolleger, nya rutiner, nya arbetstider, nytt allting. 

Under hösten kommer min största utmaning vara att få gradun skriven och resten av studierna slutförda. Jag har en tent och en hemtent kvar att skriva, plus gradun, sen är det där.

På kvällarna ser jag på film och läser. Jag älskar att göra det. Gud så fint det är, att läsa, att välja film, att njuta av att göra det oberoende av vad jag ser på eller läser. 

Jag är också kär. Jag tänker inte ens säga förtjust, utan jag tänker säga kär. I en person. Som är kär i mig också. Hela min syn på min egen framtid har förändrats lite i och med honom. Inte alls på ett dåligt sätt, utan han har hämtat så mycket innehåll, tankar, visioner och drömmar med sig. Annorlunda kommer mitt liv att bli, om det håller och om allting blir som vi tänkt oss, men jag beundrar mig själv för att jag är öppen och har blivit rätt så modig. Kommer nog berätta mer om det här någon dag, sedan när det känns rätt. 

Jag har i så många dagar tänkt uppdatera här, för jag saknar att skriva. Jag skriver inget i jobbet, och har inte skrivit för studierna på en tid. Jag hoppas jag kommer bli aktivare här. 

Om några veckor åker jag och han till Island för en vecka. Ett av mina drömresemål. Tidigare har jag bara mellanlandat i Reykjavik då jag ofta åkt med Icelandair till och från USA, men det känns så kul att äntligen få se Island. 

Ååh hörni. Livet alltså. 

Min absoluta favoritlåt just nu. 

Publicerad 17.09.2017 kl. 19:54

Sommarslut och höststart

Den här sommaren har jag inte gjort egentligen något värt att blogga om. Det har varit det skönaste sommaren på länge. Jag har isolerat mig på landet hos mina föräldrar. En och annan gång har jag åkt in till min lägenhet för att träffa en och annan vän och druckit en och annan flaska vin. Annars har dagarna bara gått till att jag har tagit långa promenader, långa tupplurer, legat vaken länge, tittat påf filmer och serier och läst böcker. Jag vet inte när senast jag har upplevt känslan av att a) vara helt ledig och därför b) inte behöva fundera på ifall det är tisdag, torsdag, fredag eller söndag. För varje dag har varit ledigdag. 

På måndagen börjar jag ett nytt jobb. Det känns väldigt roligt, och det ska bli riktigt hälsosamt för mig att få någonslags rutin i min vardag igen. De senaste tre åren har jag jobbat hårt, snabbt, med bra resultat och kommit långt i mitt tänkande och i mitt existerande. Men det har tagit all min energi och nu har jag haft tid att landa i det och på något sätt inse vilken resa jag varit med om. Och hur mycket jag behövde vara med om den. Jag har en liten teori om att jag varit på fel ställe i livet tidigare, men vägrat inse/erkänna det för mig själv. Det motståndet har gjort att jag mått dåligt, för jag har kämpat så hårt för något som inte alls var menat för mig. På ett sätt är jag tacksam för det, för just detta mådåligt fick mig att inse att jag måste göra något. Och det att jag gjorde något har verkligen börja ge resultat och jag känner att jag är där jag ska vara, mer än någonsin. För att tala i tavlor har det kännts som att jag simmat emot strömmen så länge, men nu de senaste ett-två åren äntligen gett med mig och börjat åka med strömmen istället. 

Och så härligt att jag hittat serien som heter Rita. Jag älskar att det gjorts en cool serie som handlar om den värld som kommer vara en del av min i antagligen en stor del av min framtid, alltså skolvärlden. Och det bästa är att den inte i huvudsak är gjord om ungdomar för ungdomar, utan den handlar om lärare och allt vad det innebär att vara det. Den handlar om hur det är att upprätthålla relationer till kollegerna, till eleverna, till elevernas föräldrar, och framför allt hur ens privatliv är i förhållande till att vara lärare. Visst känns den här serien lite banal ibland, och karaktärernas egenskaper har ibland dragits lite för mycket till sin spets, men överlag tycker jag bara att det känns så roligt att det bara inte är poliser, advokater och läkare som det görs coola serier om utan nu även om lärare. Rita som karaktär är ju också bara på alla sätt så häftig. Kanske ibland lite för häftig för sitt eget bästa. Och ett stort plus är ju såklart att serien är gjord i Danmark och därför på världens mysigaste språk: Danska.

Några avsnitt finns på Arenan men de försvinner i samma takt som de kommer till så nu ligger där uppe bara några avsnitt från mitt i serien. Däremot finns alla säsonger och alla avsnitt på Netflix, med engelsk text vilket kan vara bra om man som jag älskar danska men egentligen inte fattar ett ord. Haha. Rekommenderar dock serien starkt.

Publicerad 13.08.2017 kl. 13:50

Augusti

Jag kan inte förstå att det redan imorgon är första augusti. Vart har den här sommaren farit? Jag har knappt gjort någonting, men ändå känns det som att sommaren rusat iväg. Det känns också konstigt att jag inte ska studera till hösten. De tre senaste höstarna har jag slutat sommarjobba och genast hoppat tillbaka in i studierna och gått på föreläsningar, men nu i år så har jag inte sommarjobbat utan skrivit sommartenter och varit ledig och istället börjar jag jobba på heltid nu till hösten. Det känns bra, spännande och förväntansfullt, men jag sörjer att jag ska sluta studera. Betyder det att jag kommer att sluta skriva nu, då mitt skrivande de senaste åren hängt så mycket ihop med mitt studerande? Jag hoppas inte det, och jag ber för att jag ska fortsätta skriva, men jag tror det är något jag kommer behöva fatta ett aktivt beslut om att göra i så fall. Och bestämma mig för att göra det. Det kommer inte komma lika naturligt nu, eftersom det inte är något som krävs av mig som det var i studierna.

 

Publicerad 31.07.2017 kl. 11:46

Uppdatering, förlåt för frånvaron

Jag lever. Kanske mer, kanske mindre än någonsin. Jag skriver inget för att jag lever. Jag läser. Jag umgås, skrattar, sjunger, gråter och pratar. Jag ser på film, vilket jag aldrig gjort förut egentligen. Ser flera filmer i veckan. En ny värld har öppnats för mig. Och serier! Jag har aldrig i mitt liv sett en serie förut men nu gör jag det och det är så bra. Så kreativt och så inspirerande och så himla himla skönt. Jag planerar, drömmer och tar också hand om verkligheten, i mån av möjlighet. (Och tycke, såklart. Ibland blir allt så himla mycket bättre då man glömmer att man på riktigt har ett liv också). 

Jag var så sjuk hela förra veckan. Feber, flunssa och allt det där. Den här veckan har varit bättre, ännu förkyld, men ut ur dimman. På gott och ont. Jag har jobbat den här veckan på det sommarjobb jag haft de två senaste somrarna. Oj så jag har saknat det, och så bra det har varit för mig att vara där den här veckan. Flunssig, men det har gått mer än bra. 

Jag läser också på tent. På onsdag har jag en tent i en kurs som heter Språk och ideologi. Där har jag hittar rätt. Diskurs och pragmatik. Det är det jag vill lära mig mer om. Och litteratur såklart. Men det får bli till efter tenten. Läsa läsa läsa, teorier och skönlitteratur jag själv väljer.

Jag blir så mycket smartare, och så mycket dummare, varje dag jag läser.

Allt är, alltså, precis som det ska vara. 

Publicerad 21.07.2017 kl. 22:29

Just det

Hörni, alltså suck och stön. Det ställe jag har använt för att ha mina bilder jag lägger upp här på bloggen på, har skaffat en ny policy att man måste betala för att kunna dela bilderna vidare från den plattformen. Vilket jag gör när jag bäddar in dem i mina blogginlägg. Så nu har de tagit bort inbäddningarna så att man bara ser konstiga logon här där det borde vara bilder. Jag märkte det redan för några dagar sedan men har liksom inte orkat ta tag i det. Det kostar 400 dollar i året den här nya grejen så ingen chans att jag kommer betala det. Ska kolla på något annat ställe att ha mina bilder, typ Flickr som jag tror kan kosta lite men inte lika mycket? Men just nu orkar jag bara inte ta tag i det här, borde dessutom råplugga på tent, så det får bli till en annan dag. Blah.
Publicerad 03.07.2017 kl. 13:23

Att tanka

Just nu så befinner jag mig på landet hos mina föräldrar. Jag har varit här i snart en vecka, och jag kan inte med ord beskriva friheten i att inte veta när jag ska åka tillbaks till min lägenhet igen. Jag bara är. Gör det jag vill. Sover när jag vill, vaknar när jag vill. Barnvaktar min systers bebis, det bästa som finns i hela iivet. Jag läser. Jag läser konstant, hela tiden.

Det känns verkligen som att jag tankar litteratur. Fyller på. Det är så länge sedan jag har tagit mig tid att läsa precis det jag vill, och förutom att jag läser skriver jag listor på böcker jag absolut vill läsa och vilken affär eller vilket bibliotek böckerna finns på. Jag håller på med ett litet privat läsprojekt och det är så himla intressant att göra det så, att bestämma sig för att nu ska jag läsa de här fyra böckerna och sedan ska jag skriva om dem med utgångspunkt i det här och det där. Jag får riktigt ont i magen av hur bra det känns. Varför jag inte studerade litteratur som huvudämne utan bara som biämne är ett mysterium för mig. Jag undrar hur lätt man kan doktorera inom ett ämne man inte läst som huvudämne. Kanske man måste skriva en biämnesgradu eller nåt sånt, jag har hört att man kan göra det. Äsch men det får jag ta reda på sedan. Nu vill jag bara läsa för att jag älskar det. Jag blandar skönlitteratur med vetenskap också, jag har nästa sommartent redan om en vecka. Dessvärre är det den här gången ett mycket tråkigt ämne jag ska tenta och min läsning går knappt framåt alls. SÅ jobbigt. Men i alla fall, så känner jag att jag är inne i tankningsfasen nu. Jag har börjat inse att jag kanske, i alla fall just nu, fungerar lite i faser. I en fas kan jag producera i racertakt, och bara strömma ut ord, både på bloggen men också i skolarbeten, bara få allt gjort helt enkelt. I andra faser behöver jag tanka  de där orden, få läsa vad andra skrivit för att överhuvudtaget kunna tänka och få inspiration. Det får vara så tänker jag.

Men vet ni. Jag tankar annat än litteratur också. Det har krävt nästan ett år av samtalsstöd för mig att kunna inse, eller kanske att våga inse och att våga säga det högt, att jag har gett väldigt mycket av mig själv de senaste åren. Jag har förbrukat så himla mycket av min förmåga, av mina kunskaper, av min förståelse, av mina kunskaper, av ALLT, och jag har varit himla öppen med att göra det, och med att dela med mig av mig själv, men ibland har jag kanske inte riktigt fått tillbaka allt jag gett bort. Nu talar jag inte enbart om möten med andra människor, trots att det inte heller är uteslutet, utan jag talar också om andra saker. Hur mycket jag satt på paus och hur många delar av mig själv jag glömt bort, slutat utveckla, gömt undan och bytt ut bara för att... tja, jag vet inte? För att klara av studierna, för att vara uppskattad i andras ögon, för att bli bekräftad.... Men istället försöker jag nu lära mig att bekräfta mig själv. Jag är en människa som behöver bekräftelse och jag tycker inte det är en dålig sak, tvärtom är det väl ganska naturligt att en människa vill bli bekräftad och älskad, och också vill höra det med jämna mellanrum. Jag tänker att konstigare än en människa som vill bli bekräftad, är väl en människa som inte söker bekräftelse eller kärlek alls? Vad går en sån människa på egentligen? Problemet uppstår väl först när man ger ALLT av sig själv för att bli just älskar och bekräftad, men sedan får man ingenting tillbaka. Jag tror ju inte att någon gör andra människor illa med flit (eller, jag vill inte tro det), men samtidigt känns det som att människor konsumerar varandra rätt hårt i dagens samhälle. Utan att riktigt visa tacksamhet för den konsumtionen. Jag har inte tänkt tanken riktigt till slut, så det kan vara att jag är helt på fel spår, och jag vet inte just nu heller vad min poäng är. Men lite så här tänker jag att tänk om man kunde älska varandra lite mer än att bara konsumera. Och tänk om man (jag) kunde sluta jaga bekräftelse och istället låta bekräftelsen följa mig. Det skulle den göra om jag kunde bekräfta mig själv mer än att vara hård mot mig själv. 

Men nu ---> tentläsning. Och sedan bebishäng.

Publicerad 28.06.2017 kl. 08:39

Ny vecka igen

Tiden går så snabbt igen. Mitt projekt jag hade planerat för bloggen under sommaren har inte blivit till något, jag får ju till stånd max ett inlägg i veckan så det kan ju inte kallas lyckat ALLS. Å andra sidan mår jag bättre än jag gjort på länge så då tycker jag att det är okej att prioritera annat. Och det som jag har prioriterat är vänner, familj och musik. Jag skrev en tent förra veckan som gick helt okej, spenderade samma eftermiddag med ett par vänner, först lunch med en på Allas och sedan afterwork med en annan, sedan gick jag på the 1975:s konsert som var bland det mysigaste jag sett. Mysigt, och så himla ofarligt på något sätt. Så som världen borde vara. 

Publicerad 19.06.2017 kl. 09:39

Opera, vänner och konserter

Jag har haft en fin vecka. I veckan var jag i Ilmajoki på musikfestival och såg förhandsvisningen av den nyskrivna Mannerheimoperan. Den var helt fantastisk. Musiken, narratologin, kostymerna, humorn, allt kändes välgenomtänkt och proffsigt genomfört.

På fredagen gick jag och träffade två kompisar jag lärt känna på en fest förra lördagen. Det var så fint att vi bestämde då att vi ska ses igen, trots att vi aldrig träffats förut. Och det är så fint att vi verkligen träffades på nytt. Det är ju så ofta som man säger att "vi måste absolut träffas" men sen blir det inte. Men nu blev det. Och det var så kul, vi gick upp i baren högst uppe i Kampen (tror den heter Bar Con?) och satt där vid glasväggen. Vi hade inte tänkt på det, men därifrån såg vi hela flygshowen. Det var så perfekt på nåt sätt, att sitta där med nya vänner och prata om livet och lära känna varandra, dricka ett par glas vin och så som bonus ännu se alla flygplanen.

Nu har jag bara barnvaktat min systers bebis hela helgen, och försökt läsa på tent mellan varven. På onsdagen har jag på förmiddagen min första av tre sommartenter, och på kvällen ska jag gå på the 1975:s konsert på Kabelfabriken. På fredag ska jag gå på en manskörs sommarkonsert, på lördag på en fin väns 30-års fest och på söndag ska jag skriva på gradu. Annars har jag inte så mycket inplanerat för den här veckan.

Publicerad 11.06.2017 kl. 20:36

Veckoslutet

Jag har haft ett fin mysigt veckoslut. På fredag städade jag lite, handlade mat för helgen och gick en lång powerwalk på kvällen och lyssnade på bra musik. När jag kom hem böt jag lakan och kände sedan att jag skulle kunna se en film. Det är konstigt för jag ser aldrig på film och ännu mindre ser jag på serier. Den enda serien jag sett på tusen år är säkert Bonusfamiljen som gick på Yle fem nu under våren och var bara så himla bra. Men nu, alltså, på fredagkvällen bestämde jag mig för att se en film. Jag har länge funderat på någon sådan här Netflix-grej men Netflix känns helt för Netflix så jag bestämde mig för att ladda ner C More istället. Där verkade för det första finnas fler nordiska filmer än på Netflix och jag har ju blivit en riktig liten nordist och så intresserad av nordiska konstformer så då vill jag också kolla nordiska filmer hellre än andra. Dessutom älskar jag formel 1 och med C More kan man genom att ändra sin prenumeration till en lite dyrare också få se MTV3:s formel 1 så jag tänkte att för mina personliga behov är C More mer relevant än Netflix. Sagt och gjort, jag laddade ner den och kollade på en dans film som heter Over gaden under vandet. Värsta mystiska härliga filmen där alla förväntade roller är upp och ner redan i början och har dragits till sin spets, men i helt andra karaktärer än dem man skulle kunna tro. Älskade leken med allvaret. Igår försökte jag sedan se filmen Mother's Day med Jennifer Aniston och Julia Roberts och vem inte men allt var så dåligt att jag inte kom längre än 20 minuter innan jag trodde att jag skulle bli knäpp. Så jag stängde av filmen och gjorde nåt annat istället.

På lördag drack jag skumppa i tolv timmar. Träffade människor jag känner från förut och människor jag inte träffat men kom så bra överens med att det kändes som att det var meningen att vi skulle träffas just där och då. Att med människor jag inte känt innan lördag få sitta och diskutera viktiga frågor som livet, döden, rymden, politik och filosofi var guldvärt för mig. Jag är så himla glad att jag vågar och kan gå ut och träffa människor igen.

Igår mådde jag som jag förtjänade. Inte så bra alltså. Men det var skönt att bara vara hemma också. Orkade släpa mig till matbutiken men inte så mycket mer än det. 

Den här veckan ska jag träffa några vänner för middag ikväll, imorgon ska jag träffa min kompis och min guddotter, på onsdag åker jag med lilla familjen till Ilmajoki på operafestival och kommer hem tillbaka på torsdagen. På fredag möjligtvis träff med de nya vännerna jag lärde känna på lördag och på helgen ska jag bebisvakta min systers bebis. Nästa vecka har jag den första sommartenten så jag ska också klämma in lite läsande och skrivande på uppgifter i den här veckan. Förresten så fattar jag inte att det är juni än. Hur snabbt kan tiden gå liksom. 

Här är trailern till den där danska filmen förresten.

Publicerad 05.06.2017 kl. 12:38

Värk

Alltså hörni. Igår vaknade jag med sådan mensvärk. Spenderade några timmar på golvet i toaletten och spydde upp allt som fanns i mig. Sedan när jag fick två värktabletter att hållas i mig gick det igen att börja leva. Men när det gjorde som mest ont svartnade det för ögonen för mig och jag fick lock i öronen och min färgsyn försvann. Jag såg inget och hörde inget utan hade bara så ont att jag kände mig som att jag hade svimmat men ändå var vaken, liksom halvmedvetslös men ändå medveten. Som tur var jag hemma hos mina föräldrar med andra människor runt mig, men tänk om jag varit ensam hemma. Då hade jag nog varit väldigt rädd. Är det här normalt? Ska man verkligen ha så här ont när man har mens. Nu har de senaste två dygnen gått åt till att jag legat i fosterställning i princip och väntat på nästa kramp. Det är ju inte klokt. Men nu börjar jag känna mig som en människa igen.

Däremot är jag så förväntansfull inför att få presentera en lista på den bästa musiken som kommit ut under 2017 hittills. Alltså så mycket bra musik! Jag kräver massor av musik nuförtiden. Bra melodi (som passar ihop med) bra ord (som jag på något sätt får tag i, endera för att jag förstår dem eller sen för att jag inte förstår dem alls och därför kan tolka dem precis som jag vill. Friheten i att tolka texter man inte förstår är det bästa som finns). Jag tror faktiskt för mig att texten blivit det viktigaste i en låt, det är ord jag lever för och genom. Däremot är det så himla intressant att diskutera varför någon låt låter bra i ens egna öron, medan någon annan tycker att det är det värsta som finns. Det är väl som smak på mat och godis också, att alla tycker om olika, men det är bara så konstigt att det kan vara så olika. Samtidigt som jag tycker att olika alltid alltid är en rikedom, i livets alla områden.

 

Publicerad 01.06.2017 kl. 23:49

Att rädda sin själ

Åh hörni jag finns ännu, kanske mer än tidigare. Jag är bara så himla ledig. Så jag gör ingenting. För att jag kan, och för att jag inte kunnat göra bara ingenting på flera ÅR. Alltså vet ni i dag tog jag en fyra timmars dagssömn. Bara för att jag KAN och för att jag inte behöver åka iväg tidigt på morgonen innan den första augusti (bara för tre tenter under sommaren men det är tre futtiga dagar så de räknas inte). Jag förstår inte att jag är ledig, men ibland när jag tänker på det så börjar jag nästan gråta för så trött har jag varit. Nu sover jag bort allt. Inte sömnskuld, för jag har sovit bra under alla år, men jag sover bort allt presterande, alla femmor jag fått i alla kurser, alla kurser jag gjort samtidigt, alla springa från ställe till ställe, alla vara borta hemifrån tolv eller tretton timmar varje dag, alla deadlines, all press från mig själv, all press jag känt att kommit utifrån, alla drömmar som inte har blivit av, alla drömmar som har blivit av, jag är så utmattad. Det finns inget bättre ord för det. Det är, i frågan om väldigt mycket, en positiv utmattning, det mesta som har hänt är bara bra, men allt har gjort mig så trött. Som högkänslig känns allt dessutom x1000. Och det har varit så många intryck, så mycket att ta ställning till, så många val, beslut, ånger, hopp och gaaaah. Så nu bara sover jag och vägrar fatta ett enda beslut. Jag vägrar fatta nånting. Just nu är min uppgift ingen annan än att läsa till tre tenter och skriva en gradu. Om någon försöker säga att jag borde ta ansvar för annat också så säger jag NEJ. Jag hoppas jag snart/imorgon/om en timme kommer skriva mer än jag gör nu men jag ska inte lova nåt pga dagssömn och annat viktigt.

Publicerad 29.05.2017 kl. 22:41

Om att fylla 30

 

På lördagen fyller jag 30. Jag vet att jag talar mycket om det, men det ÄR en stor grej för mig och jag berättar gärna för människor att det är min födelsedag och att jag vill fira den ordentligt. Jag harnog inte firat någon födelsedag så stort som jag kommer göra i år, men ingen födelsedag har heller varit så viktig för mig. På lördagen kommer jag att fira hela dagen, först med familjen och vänner, och sedan på kvällen med några till vänner. Förhoppningsvis blir jag ju magister i början av hösten och då tänkte jag ha en stor 30 + magister-fest. Det tycker jag att jag är värd, för jag är stolt över att ha klarat av att göra den här femåriga utbildningen på endast tre studieår, och över att ha ett jobb som väntar genast i början av augusti. Eller ja, jag har tre boktenter kvar att skriva under sommaren, och en gradu, men jag tänker att det ska gå bra och relativt smärtfritt. Jobbet som väntar motiverar mig att få det gjort så fort som möjligt nu.

Det är heller ingen hemlighet att de senaste två åren varit de märkligaste i mitt liv. Jag har mått väldigt dåligt, samtidigt som jag aldrig har trivts så bra med vad jag gjort på dagarna som nu. Det är absurt på många sätt. Men därför är jag stolt också, stolt över att ha klarat av mina studier snabbt med höga vitsord trots att jag haft det svårt. (Jag har såklart fått hjälp av en massa fina människor som familj, vänner, lärare, kolleger, samtalsterapi och så vidare utan vilka jag aldrig skulle ha klarat av de här åren, så jag kan såklart inte ta all cred själv utan är förstås otroligt tacksam för allt jag har fått. Det känns lite orättvist ändå, att jag varje dag får så mycket mer än jag ger. Förhoppningsvis kan jag någon dag ge lika mycket till dem, eller till någon annan, för att föra allt det goda vidare).

Imorgon kommer jag att gå på vad som antagligen blir den sista föreläsningen någonsin för mig på universitetet. Jag sörjer det väldigt mycket för jag har verkligen känt mig hemma och på rätt ställe i den akademiska världen. Jag har till och med tagit mod till mig och talat med några lärare om att jag drömmer om att doktorera en dag, och de har varit så himla snälla och lovat hjälpa genast om jag vill ta itu med att börja fila på en ansökan och forskningsplan.

Men den tiden är inte just nu. Det känns också skönt att komma ifrån allting, få lite distans och istället jobba som lärare, något jag älskar och kan gå helt in i, i åtminstone i ett år. Och ibland funderar jag på ifall jag ändå är tillräckligt akademisk för att doktorera? Jag tycker jag har svårt för vissa abstrakta tankar och den opersonlighet jag ibland har känt att finns i den vetenskapliga världen (okej, opersonlig är inte rätt ord men jag kommer inte på ett bättre ord för vad jag tänker på just nu). Jag förstår att där vetenskap skapas och diskuteras ska det vara abstrakt och opersonligt - det är väl det som gör det till just vetenskap - men sedan är det en annan fråga om jag kan passa in i det och förstå det så bra att jag kan doktorera. Jag hoppas så mycket att jag passar in i det, och att jag ska kunna omfamna det helt en dag. Kanske om ett år, eller två, men inte just nu.

I övrigt har jag en idé för vad min blogg ska bli efter jag fyllt 30. Bloggen heter ju Livet efter 30, och jag skapade den med tanke på en grej och ett tema som jag hade tänkt köra igång med på lördag då jag fyller år. Kanske jag presenterar idén redan imorgon på fredagen så att jag kan börja på lördagen.

Och det känns så bra ändå, att bland allt som har gjort mig ledsen och allt jag känt mig orolig och sorgsen över, så har aldrig det här med att fylla 30 varit en sådan sak. Tvärtom känner jag att jag inte skulle vilja vara en dag yngre, jag skulle inte vilja vara utan en enda dag av mitt liv utan jag tror att jag passar bra som 30. Hej, jag heter Sofie, och jag är 30. Det stämmer så bra överens med verkligheten och min syn på mig själv att det inte finns något alls att bråka över när det kommer till min ålder Eller, jag beter ju mig inte nödvändigtvis alltid som en mogen 30-åring, många tycker jag har ett mycket yngre utseende och jag får varje gång visa ID när jag köper alkohol, men rent livserfarenhetsmässigt är jag nog i alla fall enligt min egen mening redan en bra bit in i 40.

Om någon frågar ifall det är något jag ångrar i mitt liv så brukar jag svara att det i så fall är att jag inte läste lång matematik i gymnasiet. (Det är faktiskt något jag tänkt att jag kanske skulle vilja göra någon gång i framtiden – råplugga lång matematik för att sedan gå och skriva det i studentskrivningarna. För att ta revansch på dåliga beslut fattade i tonåren, helt enkelt.) Alla andra saker i mitt liv är jag ganska övertygad om att blivit precis så som de var menade att bli, och det utgår jag från att allt kommer bli också i framtiden.

Och hur den här låten har funnits i tre år men först i dag dykt upp i mitt medvetande (dvs i mina Youtube-rekommendationer) är beyond me. Har lyssnat på den utan avbrott i säkert två timmar nu.

Publicerad 18.05.2017 kl. 21:29

Bästa bidraget

Hej jag heter Sofie och jag är en lat bloggare. Jag vill verkligen skriva, och jag tänker varje dag på vad jag vill skriva om, men det blir inte. En orsak till det kan vara att jag är så himla mycket mer... socialt kapabel, eller vad man ska kalla det, än jag varit på länge. Alltså jag går ut ur min lägenhet och gör saker, jag träffar vänner och bekanta (gamla och nya), jag går på fester, jag planerar och ser fram emot saker och det är så himla roligt men det tar så mycket energi också att sedan när jag är hemma så gör jag inget annat än sover. Jag har mycket att berätta, mycket som har hänt i mitt liv, men jag ska inte göra det just i dag.

Det enda jag nu känner att jag vill säga är tack Europa för att ni röstade på det absolut bästa bidraget i Eurovisionen, så mycket att just det bidraget vann. Det är länge sedan jag sett ett så spontant, lyckligt och äkta framträdande. Jag vet inte vad det är som berör mig men det berör mig så starkt. När jag såg texten översatt så blev jag så himla varm i hela kroppen. Och det här framträdandet som han gjorde med sin syster (som har skrivit låten) efter att han vunnit är bara så härligt bubbligt.

Publicerad 14.05.2017 kl. 22:17

Jag heter Sofie. I maj fyller jag 30. Det känns bra. Jag är väldigt känslig och funderar mycket på livet. Det är min största svaghet och min absoluta styrka. Jag har alltid älskat att skriva och jag har alltid älskat musik. Studerar nordiska språk och nordisk litteratur. Ibland är jag riktigt ledsen, men ibland är jag också jätte jätte glad. Jag brukar skriva om båda.

 

Senaste kommentarer

12.07, 15:57Att tanka av Daniela
13.04, 11:42Nyckel av Ajna
12.04, 20:27Fina saker av Sussi